preacherteacher

Att tolka Bibeltexter och med dem som utgångspunkt förkunna är riktigt kul. Så tycker i alla fall jag. Samma text ger i olika lägen olika budskap. Hos olika tolkare men också hos samma förkunnare vid olika tillfällen. Olika saker blir olika betonat fast man har samma textavsnitt som utgångspunkt. Det blir som eljest hela tiden.

Ändå är detta (oftast) inte godtyckligt tyckeri utan handlar i stället om hur Gud faktiskt låter saker och ting fungera. Det handlar om att Gud betror oss människor med sitt Ord. Och därmed tar risken att - om uttrycket tillåts - människor vinklar Ordet. Och ger budskapet olika nyanser, olika utseende. Naturligtvis då inte tvärtemot hur det står i texterna. Så att berättelserna skulle kunna ges motsatt betydelse. Men olika vinklat - typ. Beroende på var, när, vem, vilka.

Idag - 7 januari 2009 - låter förkunnaren Simon Jonsson i blogginlägget Om att gå på vattnet oss läsare få del av en predikan han höll i samband med Livskraftslägret. Vid tillfället var jag bland lyssnarna tillsammans med tidigare blogginläggsnämnda ungdomar. Tankarna i predikan var utifrån texten i Matteus evangelium 14:22-33 om när Jesus går på vattnet och Petrus gör ett vattenpromenadsförsök.

Och nu kommer det intressanta - tycker i alla fall jag.

Jag såg och ser inte samma saker i texten som Simon såg. Eller gör i alla fall inte samma betoningar som han gör. Och detta har inget att göra med just denna predikan eller den förkunnaren. Så missförstå inte detta inlägg som någon slags "mot-predikan". Det är bara frågan om ett exempel på en eljest-vinkling. Som är naturlig.

Efter predikan satt jag bikt- och själavårdsvakt i ett angränsande rum. I väntan på att kanske bli uppsökt läste jag texten. Och parallellberättelserna i de andra evangelierna*.
Och jag frågefunderade:

Var Petrus tilltag egentligen så lyckat? Han klandras ju av Jesus på slutet.

Blir han inte snarare ett tvivel-exempel än ett tro-föredöme? Medan de som satt still i båten - och höll den på plats i motblåsten så att Jesus kunde ta sig och Petrus dit han var på väg - blir dem som bekänner att Jesus är Guds son.

Så vem/vilka blir föredöme egentligen? Båtens - församlingens - ihärdiga plikttrogna roddarlag?

Eller han som i entusiasm klev ur och lät de andra ro?

Och varför nämner varken Markus eller Johannes det Petrus gör? Såg de det som lite Petrus-pinsamt?

Så gick mina tankar i det angränsande rummet.
Ikväll aktualiserade av att jag läst den predikan jag då hörde.

Och som jag skrev tidigare:

Dessa tankar är inte någon sorts mot-predikan.

Dessa tankar är exempel på eljest-vinkling.

Dessa tankar är sådant som gör att Bibeltolkning och förkunnelse är riktigt kul.

---

*  Markus 6:45-52 och Johannes 6:16-21. Lukas saknar episoden.

Livskraftlägret är över!
För denna gång.

Och liksom det alltid blir när något omfattande är över blir jag lite "bakis" - fylld av sådant jag tagit in och lite oförmögen att tänka. Men ändå med ett behov att kommentera det timade. Alltså det skedda. Eller hända. Eller det som hänt. Till en del. I vart fall.

Först då: Det är kul att vara bland ungdomar!
Jag upprepar min tanke att fler präster och ungdomsledare skulle ta sig för att mygla sig med när tillfällen till sådant bjuds. Även om det blir udda tider, sena kvällar, rentav hela dygn, kanske sova borta, troligen en upplevelse av att det är stojigt och med en lite ruffig och oborstad andlighet.
 

I vilken grad man - alltså jag - i sammanhanget är malplacerad vet jag inte. Och struntar i. Kanske är jag "farbrorn" som, bara för att folk är snälla, får lulla omkring på lägret. Jag gör ju ingen skada. Typ. Vara hur det vara vill med detta. Jag tycker det är meningsfullt att möta unga som vill. Som vill utvecklas i tro. Och vill växa i Jesusefterföljd. Och vill att andra skall göra det.

Det blev som två grupper av ungdomar jag fick möta. Och hade lite olika att göra med. Där var de riktigt unga - alltså årskurs 9 och ettantvåan på gymnasiet. Snack med dessa blir mer sporadiska. Sedan finns de äldre, alltså de som på lägret är äldre men ur min synvinkel givetvis är yngre. De som är sådar kring och drygt 20. I några fall inemot 30. De är ju unga men i de unga ungas ögon gamla. Men inte lika gamla som jag. Alltså uråldrig.

Det som de nämnda ½unga - eller bättre uttryckt unga vuxna - säger och gör är viktigt för de riktigt unga. Och många gånger riktigt bra. Under Livskraftlägret hörde jag två av de fem bästa predikningar jag hört senaste året - alltså då mina egna oräknade*. Och det var två småtjejer** som låg bakom. Oskolade förkunnare som utan effektsökeri "bara levererade" god central undervisning till sina jämnåriga. Och till dem som var något yngre.

Min uppgift på lägret var att leda tre mässor - i två fall lite på sidan om programmet. Dessutom två seminarier av teoretisk karaktär - alltså inte idrott, sång eller annat (s)vettigt. Givetvis meningsfullt. I vart fall för mig. Förhoppningsvis också för deltagarna. Särskilt mässorna tror jag spelar en stor roll. Det blir de lite äldre unga som väljer att 22.30 tre kvällar å rad fira en något av en extragudstjänst. Lågmäld, meditativ och med det konkreta Jesusmöte som en mässa alltid innebär.

Så jag är lite "bakis". Särskilt som det i går eftermiddag för första gången sedan före jul blev tid, hälsa och temperatur till att rejält motionspromenera.  Samt sova ut.

Frågelådefrågorna jag återgav i förra inlägget kanske jag återkommer till.

Lägret Livskraft är nu inne på sitt sista dygn.
Och i en paus stjäl jag mig lite tid att blogga i saken.

Livskraft handlar om att ungefär 60-talet ungdomar och vuxna har varit tillsammans några dagar på folkhögskolan i Älvsbyn. Dagar som innehållit Bibelundervisning, seminarier av olika slag, gudstjänster skoj, mässor och allehanda spontana aktiviteter. Llitevarifrånsomhelst kommer man men de flesta är från södra Norrbotten. Och kanske med tonvikt på EFS-sammanhang. Med ett litet inslag av både frikyrka och också Svenska kyrkan förutom EFS.

Själv har jag haft ansvar för ett par seminarier. Och mässor tre kvällar å rad klockan ½23.

Meningsfullt är vad det är. Fler präster - och andra ledare - skulle ta sig för att vara med i tockna sammanhang. Som själavårdare, berättare, vägledare. För det är ju faktiskt en förmån - typ. Även om timmen kan bli sen. Och dagen lång.

Igår introducerades en "Frågelåda". Med tanken att ställda frågor skulle kunna besvaras i ett seminarium - eller på annat vis. Och frågor kom. Men frågarna valde andra seminarier. Så frågorna kom att lite hänga i luften.

Det är ändå spännande att se vad för frågor som ställs - egentligen. Ganska blandade faktiskt.

Ett par tre enkla snabba faktafrågor låg i lådan:
Vad betyder ordet Bibel? Vad betyder INRI? Vad symboliserar korset? (som man har runt halsen).

Böcker, Jesus från Nasaret, Judarnas konung (på latin) samt Befrielse, frälsning, Guds kärlek skulle kunna vara snabba svar på dessa.

Ett par - kanske - mer skämtsamma frågor fanns:
Hur många kineser föds det på en dag? Samt frågan Vafför? Ö.
Jag vet inte hur de skulle kunna besvaras.

Och så några sammansatta, inte så jättesnabbt besvarade, frågor för tankeutbyte och reflexion.

Varför kallar man Gud för MAN? Och inte kvinna?
Samtal kring olika sätt att tala om Gud är minsann inte en kvick historia. Såvida man inte anser att Gud är en karl förståss. Men är Gud något mer än en karl förtjänar både Gud och frågan ett tankeutbyte.

Varför är judarna Guds utvalda folk? Och Varför "missade" judarna Jesus? Asså när han kom till jorden?
Handstilen tyder på samma frågare. Inte heller snabbsvarat. Varken den ena eller den andra. Särskilt mot bakgrund av kriget i Gaza. Idag. Hoppas bara frågaren hittar någon som kan belysa, inte bara propagera.

Tycker du att homosexuella har rätt att gifta sig i kyrkan och skaffa barn?
Kanske är detta två frågor. Eller en. Och även om svaret skulle - kanske - kunna ges snabbt förtjänar saken lite utredning, lite problematisering, lite nyans. Eller snarare: nyanser. Så att det inte bara blir själavård och vägledning genom megafon.

Men det är intressant att se vad ungdomar frågar.
När de ges tillfälle att fråga.
Livskraftigt.