preacherteacher

Om Jesus heter en bok skriven av Jonas Gardell. Den är alldeles nyutkommen och har lett till en hel del uppmärk-samhet. Gissningsvis kommer uppmärksamheten av att Jonas Gardell är känd men också därför att han skriver om en annan som är känd - Jesus.

Det här långa inlägget är mina funderingar efter att ha läst boken. Jag skrev dem som en serie korta inlägg på min privata blogg där jag ofta kan vara kanske nog så teoretisk. För bloggen preacherteacher har jag bearbetat min text till ett enda långt inlägg som kanske kan upplevas som lite svårt och teoretisk - men det bjuder jag på.

I min rescension avstår jag från att plocka enskilda citat som guldkorn eller skit värd att förkastas. Gör man så blir det väldigt lätt en som-fan-läser-Bibeln-metod som jag upplever ytlig. Dessutom självcentrerad och inte sällan rejält osann. Och definitivt väldigt nära brott mot åttonde budet - särskilt när man spekulerar kring de motiv författaren kan antas ha för att skriva som han skriver.

Jag väljer i stället att lite omständigt beskriva Gardells bok under ett antal rubriker.
Gissningsvis väver jag också in en del "eget" - jag brukar göra så.

1. Ett fenomen

Boken är i sig ett fenomen! På Akademibokhandeln i Uppsala såg jag för en tid sedan en lastpall med exemplar vilket får mig att anta att bokhandeln räknar med en försäljningssuccé. Boken är dessutom utgiven på ett "världsligt" förlag känt för att hålla kvalitet och inte ge ut vad eller vem som helst. Liksom den tidigare Om Gud kommer boken att välta kiosken. Välter den redan faktiskt. Och får massa uppmärksamhet i TV, Aftonblad och annan press, i radio och pratsoffor. Ämnet är tydligen intressant. Liksom författaren. Och för människornas - de många läsarnas skull - blir det viktigt att kyrkor och samfund reagerar begåvat. O-så-fantastiskt-för-nu-kommer-en-ny-bok-av-den-fantastiske-Gardell är lika ytligt som att ropa He-jär-så-mötje-falit-å-he-jär-så-mötje-bedrövlit. Boken har nämligen både förtjänster och fel.

2. Gediget arbete

Längst bak i boken beskriver Gardell sin arbetsmetod. Han är författare, inte forskare, och har därför inhämtat massor från andra mer kunniga än honom själv. Och så listar han en massa böcker. Av blandat slag. Förutom Bibeln själv både bibelvetenskapliga verk och annan teologisk litteratur. Mycket av vad han läst finns i min bokhylla. Men inte allt. En del - oberoende av att Gardell läst dem - på väg till hyllan men har inte hunnit dit än. Och så har min hylla sådant han inte har - ännu.

Hursomhelst klår han många i belästhet. Jag gissar att om han tenterat materialet hade han nog kommit till universitetsnivån teologie magister. Nu behöver visserligen inte belästhet betyda att han har rätt. Men det betyder att han inte är en ytlig slarver utan vet en hel del om det han pratar om. Han har gjort ett gediget arbete.

3. Ärlig intention

Gardell läser, tänker, resonerar och skriver utifrån en egen person och med en avsikt. Han möter berättelserna om Jesus med sina egna erfarenheter och sin egen brottning. Och han hymlar inte med det.

Detta är lika föredömligt som det är viktigt - och faktiskt oundvikligt. En förkunnare eller en författare präglar alltid det han eller hon förkunnar och författar. Så är det när jag talar och/eller skriver, när Gardell gör det och när evangelisten Lukas på sin tid gjorde det. Det är inget anmärkningsvärt utan i stället det sätt Gud valt att kommunicera med sin mänsklighet på. Gud valde att verka i, med, genom och under mänskliga redskap. Om det vittnar om att Gud har gott omdöme är en annan fråga. Att Gud gör så är dock självklart. Profeter och apostlar visar detta. Jesus som människobliven Gud visar detta.

Och som sagt: Jonas Gardell är hederlig i detta. Och öppen både med hur han positivt präglats av sin frikyrkligt baptistiska uppväxt, sin homosexuella läggning, händelser i livet, brottningar, övergrepp etc.

4. Historisk Bibelsyn

Gardell ser Bibelns olika böcker, evangelier, brev etc som historiska dokument vart och ett från och av en viss tid och ett visst sammanhang - inte alltid lätt att kartlägga. Skrifterna har en viss eller vissa författare som avser att skriva något viktigt att läsas högt för en viss tänkt målgrupp eller användas på speciella sätt i speciella sammanhang.

Detta är en oerhört bra ansats, nödvändig för att söka förstå vad texterna betydde i sin början. Man kan dessutom säga att Gardell tar i när han gör detta. Jag gissar att det kan vara - säger kan vara - hans frikyrkliga bakgrund som gör att han med kraft driver tesen att evangelierna i Nya testamentet - i skriven form yngre än breven - inte är exakta objektiva historiska referat utan i stället litterärt utformade, tolkande partsinlagor som driver en tro - evangelistens. Sett så är berättelsen inte bara berättelsen om Jesus där och när han agerade utan samtidigt ett vittnesbörd hur berättaren 30-40-50-60 år efteråt uppfattade saken färgad av hans person, målgrupp, senare erfarenheter, insikter i Gamla testamentets skrifter mm.

I detta gör Gardell oss en stor tjänst eftersom det i svensk hållning - både i kyrkor och hos ateister - finns en tanke att Bibeln på något sätt står ovanför tid och rum. Sedd så behöver den inte tolkas utan antingen sväljas - hos vissa kristna - eller ytligt ratas - hos ateister.

Fast Gardell slår fast att evangelierna inte är exakta när de återger händelser och utan faktiskt anser dem ganska otillförlitliga när de talar om den historiske Jesus, så citerar han dem ofta och gärna - och då som om de vore tillförlitliga. Med det visar han sig i praktiken inte alls vara så Bibelliberal som han till en början preciserat sig som. Vilket är bra.

5. Nattstånden exegetik

För ett antal år sedan fördes i Svenska Dagbladet den så kallade Jesus-debatten. Den startade med att Pingströrelsens inofficielle nationelle ledare tillsammans med den katolske biskopen skrev en debattartikel som i mångt och mycket var en reaktion på Svenska kyrkans förre ärkebiskop K G Hammars privata uttalanden kring jungfrufödelse och annat. Många gav sig in i debatten och en av dessa var den pensionerade biskopen och docenten i Nya testamentet Björn Fjärrstedt. Han berättade att han på 1960-talet haft Hammar som elev i Bibelvetenskap och att Hammar sedan dess inte verkar ha hängt med i Bibelvetenskapens forskningsresultat. Ordagrant beskrev Fjärrstedt därför Hammars resonemang som baserat på en nattstånden exegetik. Alltså Bibelvetenskap som är passé, ute, gammaldags och övergiven. Hopplöst inaktuell - typ.

Gardell intar samma grundhållning som Hammar!!

Han bygger sina resonemang på inaktuell forskning som faktiskt hör hemma på rullbandspelarens tid. Rimligen beror detta på ett val - men nu spekulerar jag - eftersom hans lista över litteratur han läst både innehåller förlegat material (R Bultman) och nyare (R E Brown). Det luriga i sammanhanget är nämligen att de senaste årens Bibelforskning i mångt och mycket nykommit fram till vad man skulle kunna kalla en äldre uppfattning av texterna och dess innehåll. Jag gissar därför att Gardell tror han är modern i sin Bibeltolkning. Dock är han nattstånden.

6. Förlegad polarisering

Jonas Gardell vill beskriva den historiske Jesus skild från Kyrkans Kristus. Intentionen är lika god som den är omöjlig. Och dessutom förlegad. Ute. Passé.

Han är inte den förste som söker göra detta. Otaliga är försöken att leta fram och skildra förkunnaren Jesus från den förkunnade Kristus. Alltså Jesus bakom evangelierna skild från den Kristus som Paulus beskriver - för det är vad det brukar handla om. Jesus versus Paulus - typ.

Problemet med det projektet är att förkunnaren Jesus redan efter uppståndelsen blir den förkunnade Kristus. Inte bara hos Paulus utan hos alla författare i Nya testamentet. Skulle Jesus enbart varit en profet eller vishetslärare skulle man berättat vad han sagt. Och bara det. Då han genom uppståndelsen från döden bevisades vara Guds Son blev vem han är viktigare än vad han sa. Alltså förkunnar man primärt Honom, bara sekundärt och senare vad han sade.

Polariseringen den historiske Jesus och Kyrkans Kristus blir därför krystad och mer en följd av europeiskt tänkande från mitten av 1800-talet och framåt än något man hittar hos de första kristna. Ändå har många försök gjorts men alla historiska Jesusar man hittat påminner väldigt mycket om de värderingar, de ideal och den person som "hittar" honom. Tyska protestantiska Bibelforskarna på 1800-talet kom att hitta en Jesus som påminde väldigt mycket om tysk intellektuell medelklass jämnårig med dem själva. 1920- och 30-talets - fortfarande protestantiska europeiska - jägare fann en historisk Jesus som bar ariska drag och i vissa fall blev rent av antisemitisk. 1970-talet producerade Jesusbiografier av revolutionärt vänstersnitt. Judiska forskare har visat honom som mycket judisk medan andra funnit honom klart ickejudisk. Han har blivit lik stoiska filosofer i antiken liksom existentialistiska tänkare på 1900-talet.

Listan kan byggas ut men jag tror läsaren fattar poängen: varje historisk Jesus blir lätt en spegling av den som söker göra den historiska beskrivningen av honom.

Gardell är i detta inget undantag utan ett exempel i raden. Gardells Jesus liknar Gardell. Liksom min historiske Jesus i någon mån påminner om Stig Strömbergsson. Och andras om dem själva.

Nu är som sagt polariseringen förlegad. Eller i vart fall konstruerad. En viktig Bibelforskarinsikt under 1900-talets sisa decennier var att Jesus inte - i Nya testamentet - kan förstås som skild från Kristus. På något vis är man tillbaka till att Jesus är Kristus- något den kristna kyrkan alltid hävdat 

Detta betyder inte att historiska fakta är ointressanta - tvärtom. På ett oerhört intressant sätt ägnar Gardell de första 100 sidorna åt beskrivningar av hur folk - därmed också Jesus - hade det och levde på Jesu tid. I detta stycke är Gardell bra. Och påläst. Och ger läsaren förnyad inblick i hur det var för Gud när Gud bestämde sig för att vara människa. Hur det var för Jesus Kristus.

7. Lagiskhet och moralism

Gardells Jesuspresentation blir lagisk och moralistisk. Faktiskt!

Det kan man inte tro eftersom han konsekvent - och korrekt - beskriver Jesus som en inneslutare och accepterare av alla som hans fromma samtid betraktade som något katten dragit in. Mutkolvar, horor, drinkare och andra som tror finns i Jesu sällskap och det verkar ju inte moralistiskt eller lagiskt. Här utmanar Gardell den kristna (fri)kyrkan med anklagelsen att den lämnat Jesu attityd och lära för att hemfalla till skuldbeläggande beteendedogmatism. Det skulle i sin tur bygga på tanken att Jesu död skulle vara en försoningsdöd för att en gång för alla på något sätt blidka en krävande Gud - och därmed alltså vidmakthålla att människor både kan leva och vara fel - typ.

Det är här Gardell blir lagisk och moralistisk. Precis som alla blir som reducerar kristen tro till att leva som Jesus levde och att vara som Jesus var. På något sätt blir Jesus då en missförstådd profet vars budskap vi inte fattat. Eller en martyr utmobbad av kärlekslösa fromnitiska överhetspersoner. Eller bägge delarna.

Missförstå mig nu rätt!!

Givetvis skall vi söka efterlikna Jesus!!

Men det är när Gardell, som alternativ till tal om synd, skuld, lag, dom, och annat reducerar honom till en klok men missförstådd lidande solidarisk generös undflyende människa som han får lagiskhetens och moralismens dörrar att slå upp på vid gavel. Här upplever jag att Gardell inte räcker sina läsare Försonaren som genom sin död och uppståndelse utplånar lagiskhetens, beteendets och gärningarnas väg till Gud. I stället räcker han fram föredömet vi inte fixar att leva upp till. Och det är lagiskt. Och moralistiskt. Faktiskt bara skenbart "evangeliskt".

Som bara begär tro av oss - skulle man kunna tillägga att Gardell tillägger. Och detta på ett sätt som gör att tron blir något av en gärning, en prestation vi ger till Gud - inte det redskap vi använder för att ta emot den Guds gåva till oss som är syndernas förlåtelse från en försonad Gud.

Jonas Gardell är ett fenomen och hans bok blir ett fenomen i sig. Mycket i den är både läs- och tänkvärt. Ändå ger han i all sin liberalism stenar i stället för bröd. Trots sitt gedigna arbete, sin ärliga intention, sin pedagogiskt väl framställda historiska bibelsyn så kommer hans nattståndna exegetik och den förlegade polariseringen mellan den historiske förkunnaren Jesus och den av Kyrkan förkunnade Kristus att göra honom till en lagiskhetens och moralismens apostel - en paradox i sig!

Det är idag tisdag i stilla veckan. I år är det Markus Jesusberättelse som står i fokus för veckans och det kommande veckoslutets gudstjänster. Just evangelisten Markus beskriver mer rakt och kortfattat än de andra tre berättarna hur Jesus går in i vånda och övergivenhet för oss människor. Gardells slutkapitel i Om Jesus är en enastående utläggning av detta: Jesus i mänskligt lidande. Det kapitlet är bokens höjdpunkt!

Tro inte allt jag skriver! säger Gardell ofta.

Och till det säger jag: Läs boken. Och tänk själv!