preacherteacher

Om Jesus heter en bok skriven av Jonas Gardell. Den är alldeles nyutkommen och har lett till en hel del uppmärk-samhet. Gissningsvis kommer uppmärksamheten av att Jonas Gardell är känd men också därför att han skriver om en annan som är känd - Jesus.

Det här långa inlägget är mina funderingar efter att ha läst boken. Jag skrev dem som en serie korta inlägg på min privata blogg där jag ofta kan vara kanske nog så teoretisk. För bloggen preacherteacher har jag bearbetat min text till ett enda långt inlägg som kanske kan upplevas som lite svårt och teoretisk - men det bjuder jag på.

I min rescension avstår jag från att plocka enskilda citat som guldkorn eller skit värd att förkastas. Gör man så blir det väldigt lätt en som-fan-läser-Bibeln-metod som jag upplever ytlig. Dessutom självcentrerad och inte sällan rejält osann. Och definitivt väldigt nära brott mot åttonde budet - särskilt när man spekulerar kring de motiv författaren kan antas ha för att skriva som han skriver.

Jag väljer i stället att lite omständigt beskriva Gardells bok under ett antal rubriker.
Gissningsvis väver jag också in en del "eget" - jag brukar göra så.

1. Ett fenomen

Boken är i sig ett fenomen! På Akademibokhandeln i Uppsala såg jag för en tid sedan en lastpall med exemplar vilket får mig att anta att bokhandeln räknar med en försäljningssuccé. Boken är dessutom utgiven på ett "världsligt" förlag känt för att hålla kvalitet och inte ge ut vad eller vem som helst. Liksom den tidigare Om Gud kommer boken att välta kiosken. Välter den redan faktiskt. Och får massa uppmärksamhet i TV, Aftonblad och annan press, i radio och pratsoffor. Ämnet är tydligen intressant. Liksom författaren. Och för människornas - de många läsarnas skull - blir det viktigt att kyrkor och samfund reagerar begåvat. O-så-fantastiskt-för-nu-kommer-en-ny-bok-av-den-fantastiske-Gardell är lika ytligt som att ropa He-jär-så-mötje-falit-å-he-jär-så-mötje-bedrövlit. Boken har nämligen både förtjänster och fel.

2. Gediget arbete

Längst bak i boken beskriver Gardell sin arbetsmetod. Han är författare, inte forskare, och har därför inhämtat massor från andra mer kunniga än honom själv. Och så listar han en massa böcker. Av blandat slag. Förutom Bibeln själv både bibelvetenskapliga verk och annan teologisk litteratur. Mycket av vad han läst finns i min bokhylla. Men inte allt. En del - oberoende av att Gardell läst dem - på väg till hyllan men har inte hunnit dit än. Och så har min hylla sådant han inte har - ännu.

Hursomhelst klår han många i belästhet. Jag gissar att om han tenterat materialet hade han nog kommit till universitetsnivån teologie magister. Nu behöver visserligen inte belästhet betyda att han har rätt. Men det betyder att han inte är en ytlig slarver utan vet en hel del om det han pratar om. Han har gjort ett gediget arbete.

3. Ärlig intention

Gardell läser, tänker, resonerar och skriver utifrån en egen person och med en avsikt. Han möter berättelserna om Jesus med sina egna erfarenheter och sin egen brottning. Och han hymlar inte med det.

Detta är lika föredömligt som det är viktigt - och faktiskt oundvikligt. En förkunnare eller en författare präglar alltid det han eller hon förkunnar och författar. Så är det när jag talar och/eller skriver, när Gardell gör det och när evangelisten Lukas på sin tid gjorde det. Det är inget anmärkningsvärt utan i stället det sätt Gud valt att kommunicera med sin mänsklighet på. Gud valde att verka i, med, genom och under mänskliga redskap. Om det vittnar om att Gud har gott omdöme är en annan fråga. Att Gud gör så är dock självklart. Profeter och apostlar visar detta. Jesus som människobliven Gud visar detta.

Och som sagt: Jonas Gardell är hederlig i detta. Och öppen både med hur han positivt präglats av sin frikyrkligt baptistiska uppväxt, sin homosexuella läggning, händelser i livet, brottningar, övergrepp etc.

4. Historisk Bibelsyn

Gardell ser Bibelns olika böcker, evangelier, brev etc som historiska dokument vart och ett från och av en viss tid och ett visst sammanhang - inte alltid lätt att kartlägga. Skrifterna har en viss eller vissa författare som avser att skriva något viktigt att läsas högt för en viss tänkt målgrupp eller användas på speciella sätt i speciella sammanhang.

Detta är en oerhört bra ansats, nödvändig för att söka förstå vad texterna betydde i sin början. Man kan dessutom säga att Gardell tar i när han gör detta. Jag gissar att det kan vara - säger kan vara - hans frikyrkliga bakgrund som gör att han med kraft driver tesen att evangelierna i Nya testamentet - i skriven form yngre än breven - inte är exakta objektiva historiska referat utan i stället litterärt utformade, tolkande partsinlagor som driver en tro - evangelistens. Sett så är berättelsen inte bara berättelsen om Jesus där och när han agerade utan samtidigt ett vittnesbörd hur berättaren 30-40-50-60 år efteråt uppfattade saken färgad av hans person, målgrupp, senare erfarenheter, insikter i Gamla testamentets skrifter mm.

I detta gör Gardell oss en stor tjänst eftersom det i svensk hållning - både i kyrkor och hos ateister - finns en tanke att Bibeln på något sätt står ovanför tid och rum. Sedd så behöver den inte tolkas utan antingen sväljas - hos vissa kristna - eller ytligt ratas - hos ateister.

Fast Gardell slår fast att evangelierna inte är exakta när de återger händelser och utan faktiskt anser dem ganska otillförlitliga när de talar om den historiske Jesus, så citerar han dem ofta och gärna - och då som om de vore tillförlitliga. Med det visar han sig i praktiken inte alls vara så Bibelliberal som han till en början preciserat sig som. Vilket är bra.

5. Nattstånden exegetik

För ett antal år sedan fördes i Svenska Dagbladet den så kallade Jesus-debatten. Den startade med att Pingströrelsens inofficielle nationelle ledare tillsammans med den katolske biskopen skrev en debattartikel som i mångt och mycket var en reaktion på Svenska kyrkans förre ärkebiskop K G Hammars privata uttalanden kring jungfrufödelse och annat. Många gav sig in i debatten och en av dessa var den pensionerade biskopen och docenten i Nya testamentet Björn Fjärrstedt. Han berättade att han på 1960-talet haft Hammar som elev i Bibelvetenskap och att Hammar sedan dess inte verkar ha hängt med i Bibelvetenskapens forskningsresultat. Ordagrant beskrev Fjärrstedt därför Hammars resonemang som baserat på en nattstånden exegetik. Alltså Bibelvetenskap som är passé, ute, gammaldags och övergiven. Hopplöst inaktuell - typ.

Gardell intar samma grundhållning som Hammar!!

Han bygger sina resonemang på inaktuell forskning som faktiskt hör hemma på rullbandspelarens tid. Rimligen beror detta på ett val - men nu spekulerar jag - eftersom hans lista över litteratur han läst både innehåller förlegat material (R Bultman) och nyare (R E Brown). Det luriga i sammanhanget är nämligen att de senaste årens Bibelforskning i mångt och mycket nykommit fram till vad man skulle kunna kalla en äldre uppfattning av texterna och dess innehåll. Jag gissar därför att Gardell tror han är modern i sin Bibeltolkning. Dock är han nattstånden.

6. Förlegad polarisering

Jonas Gardell vill beskriva den historiske Jesus skild från Kyrkans Kristus. Intentionen är lika god som den är omöjlig. Och dessutom förlegad. Ute. Passé.

Han är inte den förste som söker göra detta. Otaliga är försöken att leta fram och skildra förkunnaren Jesus från den förkunnade Kristus. Alltså Jesus bakom evangelierna skild från den Kristus som Paulus beskriver - för det är vad det brukar handla om. Jesus versus Paulus - typ.

Problemet med det projektet är att förkunnaren Jesus redan efter uppståndelsen blir den förkunnade Kristus. Inte bara hos Paulus utan hos alla författare i Nya testamentet. Skulle Jesus enbart varit en profet eller vishetslärare skulle man berättat vad han sagt. Och bara det. Då han genom uppståndelsen från döden bevisades vara Guds Son blev vem han är viktigare än vad han sa. Alltså förkunnar man primärt Honom, bara sekundärt och senare vad han sade.

Polariseringen den historiske Jesus och Kyrkans Kristus blir därför krystad och mer en följd av europeiskt tänkande från mitten av 1800-talet och framåt än något man hittar hos de första kristna. Ändå har många försök gjorts men alla historiska Jesusar man hittat påminner väldigt mycket om de värderingar, de ideal och den person som "hittar" honom. Tyska protestantiska Bibelforskarna på 1800-talet kom att hitta en Jesus som påminde väldigt mycket om tysk intellektuell medelklass jämnårig med dem själva. 1920- och 30-talets - fortfarande protestantiska europeiska - jägare fann en historisk Jesus som bar ariska drag och i vissa fall blev rent av antisemitisk. 1970-talet producerade Jesusbiografier av revolutionärt vänstersnitt. Judiska forskare har visat honom som mycket judisk medan andra funnit honom klart ickejudisk. Han har blivit lik stoiska filosofer i antiken liksom existentialistiska tänkare på 1900-talet.

Listan kan byggas ut men jag tror läsaren fattar poängen: varje historisk Jesus blir lätt en spegling av den som söker göra den historiska beskrivningen av honom.

Gardell är i detta inget undantag utan ett exempel i raden. Gardells Jesus liknar Gardell. Liksom min historiske Jesus i någon mån påminner om Stig Strömbergsson. Och andras om dem själva.

Nu är som sagt polariseringen förlegad. Eller i vart fall konstruerad. En viktig Bibelforskarinsikt under 1900-talets sisa decennier var att Jesus inte - i Nya testamentet - kan förstås som skild från Kristus. På något vis är man tillbaka till att Jesus är Kristus- något den kristna kyrkan alltid hävdat 

Detta betyder inte att historiska fakta är ointressanta - tvärtom. På ett oerhört intressant sätt ägnar Gardell de första 100 sidorna åt beskrivningar av hur folk - därmed också Jesus - hade det och levde på Jesu tid. I detta stycke är Gardell bra. Och påläst. Och ger läsaren förnyad inblick i hur det var för Gud när Gud bestämde sig för att vara människa. Hur det var för Jesus Kristus.

7. Lagiskhet och moralism

Gardells Jesuspresentation blir lagisk och moralistisk. Faktiskt!

Det kan man inte tro eftersom han konsekvent - och korrekt - beskriver Jesus som en inneslutare och accepterare av alla som hans fromma samtid betraktade som något katten dragit in. Mutkolvar, horor, drinkare och andra som tror finns i Jesu sällskap och det verkar ju inte moralistiskt eller lagiskt. Här utmanar Gardell den kristna (fri)kyrkan med anklagelsen att den lämnat Jesu attityd och lära för att hemfalla till skuldbeläggande beteendedogmatism. Det skulle i sin tur bygga på tanken att Jesu död skulle vara en försoningsdöd för att en gång för alla på något sätt blidka en krävande Gud - och därmed alltså vidmakthålla att människor både kan leva och vara fel - typ.

Det är här Gardell blir lagisk och moralistisk. Precis som alla blir som reducerar kristen tro till att leva som Jesus levde och att vara som Jesus var. På något sätt blir Jesus då en missförstådd profet vars budskap vi inte fattat. Eller en martyr utmobbad av kärlekslösa fromnitiska överhetspersoner. Eller bägge delarna.

Missförstå mig nu rätt!!

Givetvis skall vi söka efterlikna Jesus!!

Men det är när Gardell, som alternativ till tal om synd, skuld, lag, dom, och annat reducerar honom till en klok men missförstådd lidande solidarisk generös undflyende människa som han får lagiskhetens och moralismens dörrar att slå upp på vid gavel. Här upplever jag att Gardell inte räcker sina läsare Försonaren som genom sin död och uppståndelse utplånar lagiskhetens, beteendets och gärningarnas väg till Gud. I stället räcker han fram föredömet vi inte fixar att leva upp till. Och det är lagiskt. Och moralistiskt. Faktiskt bara skenbart "evangeliskt".

Som bara begär tro av oss - skulle man kunna tillägga att Gardell tillägger. Och detta på ett sätt som gör att tron blir något av en gärning, en prestation vi ger till Gud - inte det redskap vi använder för att ta emot den Guds gåva till oss som är syndernas förlåtelse från en försonad Gud.

Jonas Gardell är ett fenomen och hans bok blir ett fenomen i sig. Mycket i den är både läs- och tänkvärt. Ändå ger han i all sin liberalism stenar i stället för bröd. Trots sitt gedigna arbete, sin ärliga intention, sin pedagogiskt väl framställda historiska bibelsyn så kommer hans nattståndna exegetik och den förlegade polariseringen mellan den historiske förkunnaren Jesus och den av Kyrkan förkunnade Kristus att göra honom till en lagiskhetens och moralismens apostel - en paradox i sig!

Det är idag tisdag i stilla veckan. I år är det Markus Jesusberättelse som står i fokus för veckans och det kommande veckoslutets gudstjänster. Just evangelisten Markus beskriver mer rakt och kortfattat än de andra tre berättarna hur Jesus går in i vånda och övergivenhet för oss människor. Gardells slutkapitel i Om Jesus är en enastående utläggning av detta: Jesus i mänskligt lidande. Det kapitlet är bokens höjdpunkt!

Tro inte allt jag skriver! säger Gardell ofta.

Och till det säger jag: Läs boken. Och tänk själv!

Ur mina Centralamerikaminnen kommer här ett inlägg till.

Tro och liv hör ihop.
Liv och politik hör ihop.
Därför hör tro och politik ihop.

Dopet är i kristen tro och teologi oerhört centralt. Olika grenar på det kristna trädet betonar olika tankar kring dopet olika. Viktigt att minnas är att de dock till största delen är frågan om just betoningar mer än om motsatser. Protestantiska kristna - ju frikyrkligare* desto mera - har en tendens att betona dopet som individens grej i relation till Gud/Kristus i himlen - typ. Gamla stora kyrkor har en tendens att starkare än protestanter lyfta fram dopet som ett införlivande i Kristi kropp på jorden - alltså Kyrkan i betydelsen Kristi kyrka. Leker man med orden kan man tala om att man betonar dopets personala och sakramentala sidor olika.

Att alla döpta är lemmar i Kristi kropp är klockrent biblisk och ges under många bilder. Att Kyrkan/församlingen är en kropp som har Kristus som huvud säger Paulus i ett av sina brev. Att vi genom dopet är lemmar i samma kropp säger han i ett annat. Johannes berättar i sitt evangelium att Jesus säger Jag är vinstocken, ni är grenarna och Petrus plitar i ett av sina brev ned tanken att den döpte är en sten i ett bygge där Kristus är grund-, hörn- eller slutstenen.

En följdtanke - också biblisk - av detta är att de döptas villkor delas av Jesus här och nu, inte bara där i Palestina då. Huvudet är så ett med kroppen att det drabbas av det som drabbar kroppen.

Under inbördeskriget i El Salvador mördade vid ett och samma tillfälle dödsskvadronerna ett antal jesuitiska präster och ett par andra. Minns jag rätt skedde det på det katolska universitetet där jesuiterna var lärare. På sexårsdagen av den händelsen var vi på universitetsområdet och deltog i högtidlighållandet av dessa martyrer**. På en uppfart till ett hus hade man av färgad sand gjort bilden i början av detta inlägg - klicka på den så blir den större. Sex röda rosor markera prästerna, två i en annan färg de två andra - nunnor tror jag. VI aniversario betyder sexårsdag.

Här är nu ett klickbart utsnitt ur samma bild.

Vad ser du? Vilken betydelse får bilden?

Vad kan sandbildskaparna ha tänkt? Menat?

Det jag ser är en bild av den lidande Kristus inflätad i den Latinamerikanska kontinenten. Hans huvud är i Mexikanska golfen och benen väster om Chile. Händerna är spikade i Washington och Kalifornien.

Så bilden handlar om kroppens - de döptas - samhörighet med Kristus. Den lidande Kristus. Den Kristus som led för världen då och lider med och i världen nu när hans kropp - döpta människor - lider.

Och det som skapat lidande så som man upplevde det för 15-20 år sedan i El Salvador var ju beroendet av och manipulationerna från Ronald Reagans USA. Därifrån hade man ju i decennier i El Salvador samt Latinamerika i övrigt statskuppat bort demokratier, beväpnat militärjuntor och stöttat dödspatruller. Korset på vilket man som döpta Kristuslemmar var fastnaglat på var lätt att uppleva. Det handlade ju bara om att se på varifrån smärtan kommer. Och är en lem i Kristi kropp korsfäst är Kristus korsfäst. Inte bara symboliskt eller i andanom. Utan reellt - eller sakramentalt om man så vill säga.

Har vi blivit ett med honom genom att dö som han skall vi också bli förenade med honom genom att uppstå som han skriver Paulus i Romarbrevet kapitel 6. Tillämpningen av detta blir ungefär följande slutsats - till hopp och befrielse för alla lemmar i Kristi kropp:

Delar vi förnedringen skall vi också dela upprättelsen. Inte bara upprättelsen i himlen utifrån något sorts ytligt du-får-smör-ovanför-när-du-dör-program. Utan också upp-rättelse här på jorden. För i den situation då vi lider är det Guds vilja att vi skall stå upp, bli fria och leva det goda liv Gud vill för sin skapelse.

Likna Jesus blir sett på detta vis, med den erfarenheten och den dopkopplade teologin något lite annorlunda än vad jag och andra i trygg medelklasstillvaro ofta tänker. Det är värt att betänka när vi nu är på väg mot en Långfredag då vi i kyrkorna hör det hoppfulla budskapet att Kristus delar de lidandes lidande. Och ropar det lidande ofta ropat: Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?

**  Officiellt hade de mördade jesuitprästerna fram till den dagen kallats bråkmakare, kriminella eller rentav terrorister både av högerkrafterna men också av ledningen för kyrkan i El Salvador. När vi var där benämndes de för första gången som martyrer vilket var en markering och ett politiskt ställningstagande från den för tillfället influgna påveliga nuntien - alltså ungefär Vatikanens ambassadör. San Salvadors. Ärkebiskops leende var stelt.

Alldeles nyligen kunde man läsa i tidningen om att det varit val i det lilla landet El Salvador i Centralamerika. De notiserna blev som en signal i huvudet för mig som triggade igång både minnen och funderingar från en resa jag fick till Centralamerika 1995. Att plocka bland 150 diabilder för att få några scannade - och i och med det så att de kan läggas på en blogg - förstärkte det hela. Till och med sa att det kan bli ett par berättande inlägg på skolans skolprästblogg - alltså här.*

Att resa iväg till något helt annat eller möta något man inte är van att möta kan vara en omtumlande och utmanande upplevelse. Om man går in för att låta sig utmanas och tumlas om. Man kan möta det man inte är van på olika vis.

Ett sätt är att man inspirerad och imponerad tänker Detta ska vi göra hemma!! och försöker att direktkopiera det man mött i ett sammanhang rakt in i ett annat. Det kan gälla maträtter liksom idéer och tankar. Sällan fungerar det bra. Den goda maten någon annanstans blir inte riktigt samma i det egna köket. De fantastiska växterna växer sämre hemma. Idéerna går inte heller att bara flytta om.

Ett annat sätt är att möta - eller mota - intrycken är att konstatera Hemma är så annorlunda att inget av detta kan tas med hem och bli något nytt! Med den attityden låter man det man mött vara något man just mötte där och då men lämnade där man mötte det. Detta är två diken som det går hur lätt som helst att köra ned i. Vare sig det är en bok man läser eller att man varit i Malå eller rest till andra sidan av jordklotet.

Tanken bakom att jag fick fara till Centralamerika var att jag på plats i Guatemala och El Salvador skulle möta människorna och det liv de lever både i vardag och kyrka. Det blev att studera så kallad. befrielseteologi, basgrupper och studiearbete, kvinnoprojekt, mänskliga rättigheter, fredsarbete, lära-människor-läsa-kampanjer och allt möjligt annat. Det skulle vi försöka förstå där. Och sedan tänka på vår egen situation här och på så sätt, genom att se på det andra, få klarare blick för saker här hemma.

Den 17 november 1995 kom jag och mina reskamrater till byn Guarjila i El Salvador. Vi var sena, hungriga, trötta, svettkladdiga och som skrivet: sena. Vi bjöds på enkel mat och sedan bar det iväg till en samlingslokal där hela byn väntade på oss. På väg mot det huset hör vi att det pågår något som mest liknar ett stormöte med tal, applåder, agitation och slagord.

Viva FMLN! hör vi. FMLN var det politiska parti och tidigare gerillarörelse som dominerade i området. Viva los niños! skallar också. Leve barnen! alltså.

Viva las mujeres! - kvinnorna (om jag nu stavat och stavar spanskan rätt).

Och när vi kommer in dånar det i megafonen och från den månghövdade skaran:

Viva la Suecia som hjälpte oss under inbördeskriget!! Naturligtvis på spanska hela vägen.

Viva la Eglesia evangelico-lutherana de la Suecia!! Eglesia betyder kyrka.

Vi hade alltså kommit till Folkets Hus. I vart fall verkade det så. På ett stormöte där man dryftar praktiska problem i byn - skola, hälsovård osv. Och har med hela det fantastiska härliga entusiasmerande vänsterjargongen.

Och i bakgrunden står en staty av den helige Franciskus...

På sidan om ett stort kors på väggen...

Dagen efter dagen efter stormötet firade vi gudstjänst i samma by. Det var en katolsk mässa ledd av byns präst fader Cortina med samma raspiga megafon som ljudanläggning. Samma folk var där. Och i samma lokal. Nu var den ett Guds hus. Med den helige Franciskus på sidan om ett stort kors på väggen.

Predikan eller förkunnelsedelen av mässan byggde var på samma sätt som stormötet. De som var där fick komma till tals. Prästen ver mer som en ordförande eller samtalsledare. Det handlade om vad i deras liv i sin helhet - både vad gällde ekonomi, jobb, moral osv - som var mot Guds avsikter och vilja. Samt hur la palabra de Dios, Guds Ord, alltså de lästa texterna ur Bibeln, kunde ge mod, befrielse och vägledning för de situationer man i både yttre och inre bemärkelse var i.

Stig - alltså jag - tänkte då och tänker vidare nu:

Bodelningen andligt - profant hemma blir så tydlig. Alltså hur vi ofta ser Jesus och tron som något avgränsat religiöst i en sektor av livet. Och har ett speciellt Gudshus för sådant. Och omvänt så ser vi andra delar av livet som profana, alltså hart när frikopplade från tron, från den befrielse Jesus ger. Och så har vi Folkets hus för sådant.

Det förekommer att människor som tror gör sådana uppdelningar. Det blir skevt men de har åtminstone med bägge delarna. Både religiöst och icke religiöst. Många som inte tror är mer snäva i sitt tänk eftersom de bara väljer att se till det icke-religiösa. Räknar man bort Gud och tro och allt sådant blundar man ju faktiskt för vad det förkrossande flertalet av alla människor både nu och tidigare har vägt in som viktigt. Och det gör att man på något sätt blir mer inskränkt och begränsad.

Hos Jesus är det gudomliga och mänskliga förenat - inkarnerat. Han har ju inte en gudomlig och en mänsklig sida som är skilda från varandra. Han är en, hel och total. Det är också en anledning - huvudanledningen - till att livet inte kan delas i en andlig och en profan del skilda från varandra. Det är ju ett liv. Och av samma anledning bör Guds hus och Folkets hus rimligen vara samma kåk. Som folkhögskolans kapell ungefär. Som är både kyrka och aula i ett. Typ.

Jag äger en Multireligös almanacka. Det är en intressant historia som markerar olika religioners olika helg- och högtidsdagar. I den kunde jag som exempel läsa att inom Buddhismen firades Nirvanadagen den 8 februari och att Trädens nyår firades inom Judendomen dagen efter. I förrgår - den 23:e - var det för hinduer Shivas stora natt och idag den 25:e är det Mongoliskt nyår. Detta är som sagt intressant och alltmer viktigt att veta i ett alltmer mångkulturellt samhälle.

I en annan almanacka ser jag att för februari var det den 6:e Samernas nationaldag och den 14:e Alla hjärtans dag. Går jag vidare från februari till mars månad ser jag andra saker de som gjort almanackan valt att markera: Internationella kvinnodagen den 8:e, Europeisk minnesdag för terrorismens offer den 11:e, Kronprinsessans namnsdag den 12:e, Vårdagjämningen den 20:e, Våffeldagen den 25:e och att Sommartid börjar den 29:e. Längre fram under året kan väl Världsbokdagen den 23 april, Nationalparkernas dag den 24 maj samt att jag fyller år på Grönlands nationaldag - datum utelämnas - också vara intressant. Samt att det är Kanelbullens dag den 4 oktober.

Det är alltså mycket som skapar en almanacka. Kultur, religion, kungahus och annat.

Grundbulten i almanackan i Sverige varken kronprinsessan eller kanelbullen utan i stället vad man kan kalla Det kristna året eller Kyrkoåret. Där har vi de stora helgerna Påsk, Pingst och Jul men också mer vanliga helger som till exempel Midfastosöndagen, 14:e söndagen i Trefaldighetstiden och Söndagen efter Alla helgons dag. Alla almanackans "röda dagar" är kristna helger - utom två. Det finns också ett par kristna helgdagar som är "svarta dagar" - alltså inte arbetsfria allmänna helgdagar. Solklart är dock att det kristna året är grund-mönstret. Och närmare bestämt det kristna året i protestantisk form så som det är fastställt i Svenska kyrkan, det största kristna trossamfundet i Sverige.

Det kristna året har två "årstider": Påsken och Julen.

Varje "årstid" har tre perioder: förberedelse, högtid och uppföljning.

Idag går vi på allvar in i Påskens årstid som sträcker sig fram in i slutet av november. Det är Påskens förberedelsefas - Fastan - som startar med Askonsdagen.

Påsken är den äldsta av det kristna årets helger och att Jesus uppstod från de döda är orsaken. Jesus uppstod en söndag - dagen efter judarnas vilodag sabbaten - och därför är söndagen den kristna kyrkans främsta gudstjänstsdag. Så småningom gjordes den dagen till en arbetsfri dag men det är en långt senare historia.

Påsken var, innan den också blev en kristen högtid, den viktigaste judiska högtiden men med en annan innebörd. Tiden mellan Påsk och Pingst - en annan från början judisk högtid - är den viktigaste festperioden under det kristna året. På bilden - klicka på den så blir det större - står det vita fältet fält med ett par röda prickar för den perioden. Den svarta pricken står för Långfredagen, den dag Jesus dödades och den violetta sektorn är Fastan, förberedelsetiden innan högtiderna. Och som sagt: Fastan inleds idag. Därmed Påsken.

Fasta tänker vi lätt är att inte äta, att säga nej, att avstå från något. Nog är det rätt i och för sig. I alla religioner - alltså också bland kristna - finns perioder eller dagar av fasta då man avstår från något som i och för sig är tillåtet för att också på det sätter fokusera på relationen till Gud, bön etc. Vill man ta en liknelse kan fasta liknas vid när en idrottare genom planerad träning och näring siktar mot en formtopp lite längre fram. Fastetiden skulle då kunna ses som förberedelse för en andlig eller religiös formtopp till Påsk - typ.

Samtidigt är inte kristen fasta något bara inre, andligt, individuellt, nästintill ego. Till en rätt fasta hör aktivitet och engagemang, beskrivet av profeten Jesaja som levde i Jerusalem för ungefär 2700 år sedan:

Nej, detta är den fasta jag (Gud) vill se:

att du lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep,
befriar de förtryckta, krossar alla ok.

Dela ditt bröd med den hungrige, ge hemlösa stackare husrum,
ser du en naken så klä honom, vänd inte dina egna ryggen!

Då bryter gryningsljuset fram för dig, och dina sår skall genast läkas.

Din rättfärdighet skall gå framför dig och Herrens härlighet gå sist i ditt tåg.

Då skall Herren svara när du kallar, när du ropar säger han: "Här är jag."

"Min Gud, Min Gud, varför har du övergivit mig?"

Vårvintern då allt ljusnar och vi mer och mer njuter vända mot solen är samtidigt en period då man i kyrkor och samfund på ett speciellt sätt fokuserar vissa händelser kring "världens ljus" - alltså Jesus. Under tiden före Påsk - alltså Fastan - blir det berättelserna om Jesu lidande och död som står i centrum. Det är just de händelserna i Jerusalem som är hans avgörande insats för oss människor. Alla de fyra Jesus-berättelserna - evangelierna - som finns i Bibeln berättar om detta. Dessutom gör de det på ett mycket mer detaljerat och noggrant sätt än när de berättar om andra händelser med och kring Jesus.

I år är det i kyrkorna så att man främst låter berättaren Markus framställning av Jesu väg till Jerusalem och hans lidande och död vara utgångspunkten i många gudstjänster och andakter. Förra året var det Matteus, nästa år blir det Lukas, sedan Johannes 2011, Matteus igen 2012 och Markus kommer tillbaka 2013.

Evangelisten Markus är den förste som skriver en löpande Jesushistoria. Innan han skrev hade berättelserna under ungefär 30 år återgetts muntligt. På den tiden - strax efter det vi kallar år 0 - var detta helt naturligt. Praktiskt taget alla hem saknade skriven litteratur. Nästintill all information var muntlig och lärdes in utantill. Man hörde, lärde och la på minnet.

De flesta Bibelforskare menar att Markus då skrev ner det urval av Jesushändelser som han ansåg vara av särskild vikt för att folk skulle kunna få rätt information - och kunna tro. Sannolikt hade han också de människor i Rom som trodde på Jesus i tankarna när han skrev. Och i sin berättelse blir det händelserna i Jerusalem det dygn Jesus led och dog - följt av uppståndelsen ett par dagar senare - som blir den längsta sammanhängande händelsekedjan (kapitel 14-16).

Det sista som människor säger brukar vi låta betyda mycket.
I Markus berättelse är Jesu sista ord: "Min Gud, Min Gud, varför har du övergivit mig?"

13 miljoner människor utrotades aktivt under Nazismen.

• 6 miljoner var judar
• 2,5 miljoner var kristna polacker
• 3,3 miljoner var sovjetiska krigsfångar
• nästan en halv miljon var zigenare
• dessutom tjecker, jugoslaver, handikappade, homosexuella m fl

Alla dessa var människor som ansågs stå i vägen för "herrefolkets" behov av livsrum och önskan att avskiljda från andra kunna breda ut sig. Till detta kommer alla soldater som stupat och alla civila som dödats.

En dikt eller bön, funnen i Auschwitz:
How can I sing? - My world is laid waste.

How can I play with wrung hands?

Where are my dead?

O God, I seek them in every dunghill,

In every heap of ashes...

O tell me where you are.

Min egen översättning:

Hur kan jag sjunga? - min värld har ödelagts.

Hur kan jag spela med förvridna händer?

Var är mina döda?

O Gud, jag söker dem i varje kulle av jord,

I varje askhög...

O, (Gud) säg mig var du är.

Sensommaren 2007 var jag själv på studieresa till Auschwitz. En av de 250 bilder jag tog finns i detta inlägg. Den togs - trots fotoförbud - av en monter med kläder som tillhörde förintelsens offer.

Varje morgon tisdag till fredag kl 8.10 börjar dagen med en kort morgonbön i "kyrk-delen". Denna slutar alltid så att både elever och personal hinner till första lektion 08.30. Det regelbundna andaktslivet skapar en rytm och en ordning för både det personliga och gemensamma mötet med Gud. Morgonbönen blir ett tillfälle till stillhet och eftertanke för den som deltar och är samtidigt viktig också för andra eftersom de som är där ber för skolans alla elever och all personal - bland annat.
 
Just bön och förbön är här det viktiga. Alltså att tala med Gud om saker och ting. Tala om Gud är också viktigt men i morgonbönerna är den delen "nedtonad". I morgonbönen ber dessutom den som ber inte bara sina egna böner för sig själv och andra. Den som ber ber också på något sätt andras böner, alltså de böner han eller hon tror att andra skulle ha bett om de varit där för att be - typ.

Den som leder en andakt för andra utformar den självständigt men kan också följa en ordning som finns i kapellet och fördelar olika saker viktiga att be för över veckans dagar. Den som vill kan i morgonbönen eller närsomhelst annars tända ljus som finns i anslutning till ljusbäraren, bläddra och läsa i böcker för andakt och meditation eller skriva egna böner eller tankar i en bok som ligger på ett sidobord.

Varför ber man? Svaret finns i den bön som beds alla dagar:

Herre, tack för den nya dagen och den nya nåden.

Se till vår goda vilja, stärk vår glädje, upprätta och befria oss.

Hjälp oss att stå på din sida i kampen för det goda i världen.

Låt din närvaro bli tydlig för oss

i arbetsuppgifterna, i ensamheten,

i din skapelse, i möten med andra människor.

Låt oss se dig allt klarare,

komma dig allt närmare,

älska dig allt innerligare.

Du har dold välsignelse till reds åt oss.

För detta tackar vi dig. Amen.

Jag vet inte om det var lämpligt. I vart fall hade jag aldrig innan skolgudstjänsten på folkhögskolan fredagen den 19/12 använt ett våffeljärn som symbolisk sak på altaret. Men då gjorde jag det. Länst till vänster - sett från församlingen - var det placerat. I framkant. Och till höger om det, mitt på altarets framkant en fyrljuständ adventsstake. Och i högra hörnet Maria, Josef och Jesusbarnet ur skolans julkrubba. De sistnämnda avfotograferade och inkopierade på blad alla gudstjänstdeltagare hade.

Och i gudstjänsten blev det ungefär vad som nu följer, efter klockringningen.

Vi börjar där vi slutade förra skolgudstjänsten. Fredag före första söndagen i Advent slutade alltsammans med att kören sjöng Go tell it on the mountain...that Jesus Christ is born. Nu sk kören sjunga samma sång. Därför att Someone told it on the mountains, someone told it överallt. Att Jesus blev född. Det vi snart skall fira. Sedan sjunger kören en sång till. Och så alla vi tillsammans psalm 116.

Sång + sång + psalm.

Det är snart jul. Inte än.

Skyltar, annonser handlar om att vi är på väg till julen. Därför är det fyra ljus tända här. Lite tidigt. Lite i förskott. Trots att det inte är Jul än. Men vi tar den lite i förskott. Med de centrala figurer som står här och som ni har på bladen - som jag återkommer till.

.

Där - eller här - står ett våffeljärn. Varför?

Våffeldagen - har någon hört talas om den? Jo, den finns! Det är bara att kolla i almanackan.
I år var den en tisdag - tredje dag påsk noga räknat. Nästa år är den en onsdag.

När infaller den? I februari nån gång! ljöd ett svar ur församlingen.

Njaa - svarade jag. Mars snarare. Jag har kollat i almanackan. Den 25/3.

Ringer någon klocka? Samband mellan 25/3 och 25/12?

Ja! 9 månader! Graviditetstid. Orden kom från folket.

Våffeldagen är "kyrkans skyltsöndag". Heter egentligen Jungfru Marie Bebådelsedag. Och handlar om hur Maria fick besked om att hon skulle få ett barn. Vars födsel vi firar 9 månader senare.
Jungfru Maria kallades gammalt tillbaka Vår Fru. Säg det fort och sluddrigt några gånger så blir det Vår-fru-dagen, våffrudagen, våffrludagen, våffledagen, våffeldagen.

Efter 9 månader var graviditeten fullgången. Och berättelsen om vad som då hände lyssnar vi till nu. God sed bjuder att vi gör det stående. Sedan sjunger kören en sång om vad Maria kan ha tänkt [Himlen i min famn].

Nu texten: Luk 2:1-20.

Nu är vi Här. Vid figurerna på altaret. De figurer ni har på bilden.

Här handlar det om världens mest avbildade baby. (Klicka på bilden!)
Himlen i Marias famn. Som vi avbildar varje år.

Babybilder hittar man nästan varenda dag i Piteå-Tidningen.
På samma sida som dödsannonserna - lite märkligt egentligen.
Och denhär årstiden är babybilderna speciellt märkliga. I morse - men jag snabb-ögnade tidningen så jag kan ha sett fel - var en av barnen klädd som pepparkaksgubbe. Och babybilderna brukar just i december ofta innehålla både tomtar och Luciaglitter. Det blir någon slags dubbelexponering med två bilder i en.

Titta på bilden av Jesus.
Det är något som inte stämmer.
Barn ligger inte på det sättet.

Handlar det inte om en dubbelexponering.
Så att Jesusbabybilden bär drag av ett krucifix?
Att snidaren lagt in döden i bilden av födelsen?

Det är ju faktiskt därför vi firar jul. För att det här barnet kom att dö. Och uppstå från de döda.
Det var vad som gjorde barnets födelse värd att komma ihåg, fira, återvända till.

Jul blir alltså mycket mer än stämning. Mycket mer än ljus i vintermörker eller värme och mys i decemberkyla. Julen blir allvar, hör ihop med de Bibelmeningar som man brukar säga sammanfattar vad Bibel och kristen tro innerst handlar om (Joh 3:16).

Det är vad det handlar om: Evigt liv. Och ljus. För var och en som tror.

Mer övertygande än såhär kan jag inte vara. Jag kan bara säga det. Berätta det.

Och så blir grejen din! Och du avgör vad du gör av det hela. Hur du ställer dig.

När Jesus föddes blev Guds räddningsplan för världen aktiverad - räddningstimman för världen slår som kören kommer att sjunga om. På flera språk.

Så sjöng kören Stilla natt med verser på olika språk. Vi bad ungefär Julottans förbön och Vår Fader. Jag fick ge Välsignelsen och skolgudstjänsten avslutades med psalm 122:1-2.

Varför kallar man Gud för MAN? Och inte kvinna?
Korrekt är att Gud oftast omtalas som "han". Dessutom förekommer andra "han-ord" som Fader, konung, Herre osv. "Hon-ord" typ Moder eller annat är mer ovanligt. Både i Bibeln och kristet språkbruk. Detta är givetvis en brist. Och en följd av de tider Bibeln och kristet språkbruk formades.

Samtidigt är det personliga - Fader, herde osv - en viktig styrka. Gud är inte en "den" eller ett "det" utan en person(lighet). Och personligheter blir i vårt mänskliga sinne benämnda som "han" eller "hon". Och då det för judar, kristna och muslimer handlar om tro på en Gud - inte flera och av olika kön - blir det "han" man säger. Fast man vet att Gud går utöver "han" och "hon". Är "överkönlig" typ.

Sedan väljer Gud att bli människa. Och som människa måste det ju bli en "han" eller en "hon". Och Gud väljer då att bli en man. Judisk sådan. Och snickarkunnig. På så sätt gjorde Gud sig tydlig för oss människor. Givetvis betyder detta inte att snickare är närmare Gud än rörmockare, att judar är närmare Gud än icke-judar eller att män är närmare Gud än kvinnor.

Varför är judarna Guds utvalda folk? Och Varför "missade" judarna Jesus?

Judarna - eller hebreer eller israeliter som de kallades tidigare - utvaldes av Gud för att det skulle finnas en plats och en miljö där Gud - när tiden var inne - skulle födas som människa. Gud hade kunnat välja mohawk-indianerna, zigenarna eller Burträskarna - men gjorde inte det. Utan det blev judarna. Helt oförtjänt. För att de var mindre och oansenligare än alla andra folk.

Orsaken till att judarna sedan "missade" Jesus verkar vara den att han inte motsvarade de tankar de hade om hur Befriaren från Gud - Messias - skulle vara. Och hur Guds utsände skulle agera. I Jesus fortsatte ju Gud sitt "nedifrånutväljande" på så sätt att han umgicks med de som inte var fromma, starka och väl sedda. Och detta tyckte de som hade sitt andliga på det torra var osmakligt och fel.

Tycker du att homosexuella har rätt att gifta sig i kyrkan och skaffa barn?
Detta är en fråga som verkar vara riktad till mig personligen. Om hur jag tycker. Och då blir svaret också det. I några sammanfattande meningar. Hur jag tycker alltså.

Jag tycker att homosexuella skall få leva i av samhället lagligt reglerade varaktiga relationer. Den relationen kallas partnerskap och motsvarar i allt väsentligt den heterosexuella relationen äktenskap. Jag tycker vidare att ordet äktenskap också fortsättningsvis skulle behållits för relationen man-kvinna. Jag tycker också att de religiösa samfunden ska fråntas eller avsäga sig vigselrätten så att vi i Sverige får det man har i till exempel Frankrike - juridiskt bindande äktenskap eller partnerskap ingås inför civil/borgerlig myndighet.

Då det sannolikt inte går så utan i stället blir så att kyrkor och samfund (till och med enskilda vigselförrättare) kommer att få välja om de vill viga samkönade par tycker jag att kyrkorna skall nöja sig med att viga/välsigna tvåkönade relationer - något för vilket vi odiskutabelt har Biblisk och teologisk täckning. I den troliga situation då det kommer att bli valfritt kommer jag med största sannolikhet begagna mig av rätten att avstå från att viga samkönade par.

Vad gäller rätten att skaffa barn tror jag frågaren menar adoptioner. Först och främst så har ingen, varken hetero- eller homosexuell har enligt min mening rätt till barn. Det är barn som har rätt till föräldrar. Och bra föräldrar. Inget tyder enligt min mening då på att homosexuella i sig skulle vara sämre föräldrar än andra. Eller bättre. Och därför kan de väl få adoptera. Som en möjlighet. Om de personligen är lämpliga. Men någon sorts rättighet till barn har ingen.

Med detta är gissningsvis olika trådar hopknutna vad gäller lägret Livskraft.

Och som sagt: Detta var ingen officiell folkhögskoleideologi utan egna tankar. Typ.