preacherteacher

13 miljoner människor utrotades aktivt under Nazismen.

• 6 miljoner var judar
• 2,5 miljoner var kristna polacker
• 3,3 miljoner var sovjetiska krigsfångar
• nästan en halv miljon var zigenare
• dessutom tjecker, jugoslaver, handikappade, homosexuella m fl

Alla dessa var människor som ansågs stå i vägen för "herrefolkets" behov av livsrum och önskan att avskiljda från andra kunna breda ut sig. Till detta kommer alla soldater som stupat och alla civila som dödats.

En dikt eller bön, funnen i Auschwitz:
How can I sing? - My world is laid waste.

How can I play with wrung hands?

Where are my dead?

O God, I seek them in every dunghill,

In every heap of ashes...

O tell me where you are.

Min egen översättning:

Hur kan jag sjunga? - min värld har ödelagts.

Hur kan jag spela med förvridna händer?

Var är mina döda?

O Gud, jag söker dem i varje kulle av jord,

I varje askhög...

O, (Gud) säg mig var du är.

Sensommaren 2007 var jag själv på studieresa till Auschwitz. En av de 250 bilder jag tog finns i detta inlägg. Den togs - trots fotoförbud - av en monter med kläder som tillhörde förintelsens offer.

Bat-Seba

Bat-Seba betyder "edens dotter" eller "7:e dottern". Hennes pappa var en av kung Davids elitsoldater och hon blev gift med en annan soldat vid namn Uria som var hettit, alltså utlänning, och yrkes- och/eller legosoldat - eller åtminstone invandrare. De två hade en bostad strax nedanför Davids palats och vid ett tillfälle när Uria var ute i kriget fick David från palatstaket syn på Bat-Seba och kommenderade henne till sin säng. Efter att ha varit där var hon gravid och man kan i Andra Samuelsbokens kapitel 11 och 12 läsa hur David trodde sig "städa upp" affären - samt hur den till sist blev "städad" och hur barnet dog.

Med tiden blev Bat-Seba mamma till kung Salomo som efter en del palatsintriger och närmast en statskupp tryckte undan en halvbror som stod närmare tronen och efterträdde David. I Första Kungabokens två första kapitel berättas om detta samt hur Bat-Seba en tid fortsatte att verka "bakom tronen".

Tiden för alla dessa händelser är ungefär 1000 f Kr. Inte regelbundet varje söndag men periodvis då och då under året används ännu i vår tid en bekännelse av synder och bön om förlåtelse som bön är kopplad till Davids äktenskapsbrott med Bat-Seba. I Bibeln är det Psaltarpsalm 51 som har rubriken: En psalm av David när profeten Natan varit hos honom, sedan David varit tillsammans med Batseba som i delar lyder på följande vis:

Förbarma dig, Gud, i din nåd, stryk ut mina synder i din stora godhet.

Gör mig fri från all min skuld och rena mig från min synd.

Jag vet vad jag har brutit, min synd står alltid inför mig.

Mot dig, bara mot dig har jag syndat, jag har gjort det som är ont i dina ögon.

Du har rätt när du ställer mig till svars, den dom du fäller är rättvis.

I skuld är jag född, i synd blev jag till i min moders liv.

Du som älskar ett uppriktigt hjärta, ge mig vishet i mitt innersta.

Rena mig med isop från min synd, tvätta mig vit som snö.

Låt mig få höra glädjerop och lovsång, låt den du har krossat få jubla.

Vänd bort din blick från mina synder, stryk ut all min skuld.

Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta, ge mig ett nytt och stadigt sinne.

Driv inte bort mig från din närhet, ta inte ifrån mig din heliga ande.

Låt mig åter glädjas över att du räddar, håll mig uppe, ge mig ett villigt sinne.

(...)

Det offer du begär är ett förkrossat hjärta,

en krossad och nedbruten människa förkastar du inte, o Gud.

 (...)

I Nya testamentet nämns Bat-Seba i ett släktregister i Matteus evangelium kapitel 1. Det rör sig om en släkttavla för Josef, Jesu mamma Marias man, och nämner hans förfäder. Vid ett par tre tillfällen i listan nämns inte bara en förfader utan också den kvinna förfadern fick barn tillsammans med. Gemensamt för dessa tillfällen är att det är någon form av skandal eller fuffens som hör ihop med släktledet.

Folkhögskolans olika klassrum är uppkallade efter Bibliska kvinnor. När namngivningen gjordes fick lektionssalen längst mot väster ett namn på A och framme vid det sista rummet i skolans östra del blev det ett namn på N - sedan tog klassrummen slut. Sedan har ombyggnader och omdisposition av utrymmen gjort att fler namn tagits i anspråk. I kategorin "korridortanter" ges lite tant-fakta.

Ada - gånger två

Står man vid receptionsdisken i skolans foajé har man till vänster en korridor med tre klassrum. I den korridoren börjar "Bibel-tant-numreringen" på allvar med klassrummet Ada längst in.
 
I Bibeln finns två kvinnor som heter Ada - bägge nämnda i förbigående. Namnet betyder "prydnad, skönhet". En av de två Ada var hustru till en som i ett släktregister kallas Lemek. Om henne nämner berättelsen inte något speciellt annat än - om man lägger lite Bibel-pussel - att hon blir stammoder till Bibelns nomader, kanske också mamma till Noa som byggde arken. I Första Mosebok kapitel 4 finns dessa notiser.

Här kan jag passa på att nämna något om olika släktregister i Bibeln. Man möter sådana då och då och kan fråga sig om de är viktiga. På ett sätt är de naturligtvis inte det eftersom man ur förteckningarna inte får någon information som ens i den mest överförda mening kan ha någon betydelse aktuell för vår tid. De ger ingen information om Gud, inte heller om någon person vilkens kontakt med Gud vi kan lära oss något av. De fungerar bara som utfyllnad eller övergångar mellan viktigare avsnitt. Jag tror det vi just ska se registren som övergångar och utfyllnader som binder ihop olika mer viktiga berättelser. Kanske antyder också registren att det har funnits mer att berätta som den eller de som skrev valt att se som mindre viktigt och möjligt att hoppa över.

En annan Ada var en av den ludne Esaus hustrur. Hon finns också nämnd i den sorts register jag nämnt och blir stammoder till olika edomitiska klaner. Edoméerna var nomader och halvnomader som levde o området öst och sydöst om Döda havet. Första Mosebok kapitel 36 nämner henne och det rör sig i tiden om ca 1800-1700 f Kr - även om berättelserna och registren skrevs ned ungefär 1000 år senare.

Till någon av Bibelflickorna Ada hittade jag ingen bild på nätet.

En avdelning av skolan kallas Skarven - längst mot väster. Tidigare var där rum för elevboende. Numera har lärarna sina arbetsrum där. Två av rummen - som var numrerade - har blivit ett litet klassrum som nu oftast kallas 56-an. Skulle den salen ingå i Bibel-tant-systemet skulle den ha ett namn på A och före Ada som blev det första namnet när indelningen gjordes.

Det finns ingen kvinna i Bibeln som alfabetiskt kan komma före Ada. I vart fall inte om man använder den Bibelöversättning som nu är aktuell - Bibel 2000. Tittar man i den gamla översättningen hittar man dock namnet Abisag - Avishag i Bibel 2000 - som kan få vara ett inofficiellt namn på 56-an.

Namnet kan betyda ungefär "min fader irrar omkring" och Abisag/Avisag var enligt berättelsen en ung mycket vacker flicka för snart 3000 år sedan. Genom en lands-omfattande skönhetstävlan hade hon valts ut för att ligga i sängen hos den gamle och döende kung David för att hålla honom varm. Hon var oskuld när hon utvaldes och fortsatte vara oskuld fast hon delade säng med den kvinnoförtjuste kungen - något av ett tecken på att han var dålig och livet faktiskt höll på att rinna ut.

Efter Davids död kom Abisag/Avisag också att spela en biroll i tronföljdstriden mellan Davids två söner Adonia och Salomo - ca 950 f kr. I Första Kungabokens kapitel 1 och 2 kan man läsa om allt detta.

Bilden är en tavla av konstnären Pedro Américo, 1879.

Varje morgon tisdag till fredag kl 8.10 börjar dagen med en kort morgonbön i "kyrk-delen". Denna slutar alltid så att både elever och personal hinner till första lektion 08.30. Det regelbundna andaktslivet skapar en rytm och en ordning för både det personliga och gemensamma mötet med Gud. Morgonbönen blir ett tillfälle till stillhet och eftertanke för den som deltar och är samtidigt viktig också för andra eftersom de som är där ber för skolans alla elever och all personal - bland annat.
 
Just bön och förbön är här det viktiga. Alltså att tala med Gud om saker och ting. Tala om Gud är också viktigt men i morgonbönerna är den delen "nedtonad". I morgonbönen ber dessutom den som ber inte bara sina egna böner för sig själv och andra. Den som ber ber också på något sätt andras böner, alltså de böner han eller hon tror att andra skulle ha bett om de varit där för att be - typ.

Den som leder en andakt för andra utformar den självständigt men kan också följa en ordning som finns i kapellet och fördelar olika saker viktiga att be för över veckans dagar. Den som vill kan i morgonbönen eller närsomhelst annars tända ljus som finns i anslutning till ljusbäraren, bläddra och läsa i böcker för andakt och meditation eller skriva egna böner eller tankar i en bok som ligger på ett sidobord.

Varför ber man? Svaret finns i den bön som beds alla dagar:

Herre, tack för den nya dagen och den nya nåden.

Se till vår goda vilja, stärk vår glädje, upprätta och befria oss.

Hjälp oss att stå på din sida i kampen för det goda i världen.

Låt din närvaro bli tydlig för oss

i arbetsuppgifterna, i ensamheten,

i din skapelse, i möten med andra människor.

Låt oss se dig allt klarare,

komma dig allt närmare,

älska dig allt innerligare.

Du har dold välsignelse till reds åt oss.

För detta tackar vi dig. Amen.

Jag vet inte om det var lämpligt. I vart fall hade jag aldrig innan skolgudstjänsten på folkhögskolan fredagen den 19/12 använt ett våffeljärn som symbolisk sak på altaret. Men då gjorde jag det. Länst till vänster - sett från församlingen - var det placerat. I framkant. Och till höger om det, mitt på altarets framkant en fyrljuständ adventsstake. Och i högra hörnet Maria, Josef och Jesusbarnet ur skolans julkrubba. De sistnämnda avfotograferade och inkopierade på blad alla gudstjänstdeltagare hade.

Och i gudstjänsten blev det ungefär vad som nu följer, efter klockringningen.

Vi börjar där vi slutade förra skolgudstjänsten. Fredag före första söndagen i Advent slutade alltsammans med att kören sjöng Go tell it on the mountain...that Jesus Christ is born. Nu sk kören sjunga samma sång. Därför att Someone told it on the mountains, someone told it överallt. Att Jesus blev född. Det vi snart skall fira. Sedan sjunger kören en sång till. Och så alla vi tillsammans psalm 116.

Sång + sång + psalm.

Det är snart jul. Inte än.

Skyltar, annonser handlar om att vi är på väg till julen. Därför är det fyra ljus tända här. Lite tidigt. Lite i förskott. Trots att det inte är Jul än. Men vi tar den lite i förskott. Med de centrala figurer som står här och som ni har på bladen - som jag återkommer till.

.

Där - eller här - står ett våffeljärn. Varför?

Våffeldagen - har någon hört talas om den? Jo, den finns! Det är bara att kolla i almanackan.
I år var den en tisdag - tredje dag påsk noga räknat. Nästa år är den en onsdag.

När infaller den? I februari nån gång! ljöd ett svar ur församlingen.

Njaa - svarade jag. Mars snarare. Jag har kollat i almanackan. Den 25/3.

Ringer någon klocka? Samband mellan 25/3 och 25/12?

Ja! 9 månader! Graviditetstid. Orden kom från folket.

Våffeldagen är "kyrkans skyltsöndag". Heter egentligen Jungfru Marie Bebådelsedag. Och handlar om hur Maria fick besked om att hon skulle få ett barn. Vars födsel vi firar 9 månader senare.
Jungfru Maria kallades gammalt tillbaka Vår Fru. Säg det fort och sluddrigt några gånger så blir det Vår-fru-dagen, våffrudagen, våffrludagen, våffledagen, våffeldagen.

Efter 9 månader var graviditeten fullgången. Och berättelsen om vad som då hände lyssnar vi till nu. God sed bjuder att vi gör det stående. Sedan sjunger kören en sång om vad Maria kan ha tänkt [Himlen i min famn].

Nu texten: Luk 2:1-20.

Nu är vi Här. Vid figurerna på altaret. De figurer ni har på bilden.

Här handlar det om världens mest avbildade baby. (Klicka på bilden!)
Himlen i Marias famn. Som vi avbildar varje år.

Babybilder hittar man nästan varenda dag i Piteå-Tidningen.
På samma sida som dödsannonserna - lite märkligt egentligen.
Och denhär årstiden är babybilderna speciellt märkliga. I morse - men jag snabb-ögnade tidningen så jag kan ha sett fel - var en av barnen klädd som pepparkaksgubbe. Och babybilderna brukar just i december ofta innehålla både tomtar och Luciaglitter. Det blir någon slags dubbelexponering med två bilder i en.

Titta på bilden av Jesus.
Det är något som inte stämmer.
Barn ligger inte på det sättet.

Handlar det inte om en dubbelexponering.
Så att Jesusbabybilden bär drag av ett krucifix?
Att snidaren lagt in döden i bilden av födelsen?

Det är ju faktiskt därför vi firar jul. För att det här barnet kom att dö. Och uppstå från de döda.
Det var vad som gjorde barnets födelse värd att komma ihåg, fira, återvända till.

Jul blir alltså mycket mer än stämning. Mycket mer än ljus i vintermörker eller värme och mys i decemberkyla. Julen blir allvar, hör ihop med de Bibelmeningar som man brukar säga sammanfattar vad Bibel och kristen tro innerst handlar om (Joh 3:16).

Det är vad det handlar om: Evigt liv. Och ljus. För var och en som tror.

Mer övertygande än såhär kan jag inte vara. Jag kan bara säga det. Berätta det.

Och så blir grejen din! Och du avgör vad du gör av det hela. Hur du ställer dig.

När Jesus föddes blev Guds räddningsplan för världen aktiverad - räddningstimman för världen slår som kören kommer att sjunga om. På flera språk.

Så sjöng kören Stilla natt med verser på olika språk. Vi bad ungefär Julottans förbön och Vår Fader. Jag fick ge Välsignelsen och skolgudstjänsten avslutades med psalm 122:1-2.

Varför kallar man Gud för MAN? Och inte kvinna?
Korrekt är att Gud oftast omtalas som "han". Dessutom förekommer andra "han-ord" som Fader, konung, Herre osv. "Hon-ord" typ Moder eller annat är mer ovanligt. Både i Bibeln och kristet språkbruk. Detta är givetvis en brist. Och en följd av de tider Bibeln och kristet språkbruk formades.

Samtidigt är det personliga - Fader, herde osv - en viktig styrka. Gud är inte en "den" eller ett "det" utan en person(lighet). Och personligheter blir i vårt mänskliga sinne benämnda som "han" eller "hon". Och då det för judar, kristna och muslimer handlar om tro på en Gud - inte flera och av olika kön - blir det "han" man säger. Fast man vet att Gud går utöver "han" och "hon". Är "överkönlig" typ.

Sedan väljer Gud att bli människa. Och som människa måste det ju bli en "han" eller en "hon". Och Gud väljer då att bli en man. Judisk sådan. Och snickarkunnig. På så sätt gjorde Gud sig tydlig för oss människor. Givetvis betyder detta inte att snickare är närmare Gud än rörmockare, att judar är närmare Gud än icke-judar eller att män är närmare Gud än kvinnor.

Varför är judarna Guds utvalda folk? Och Varför "missade" judarna Jesus?

Judarna - eller hebreer eller israeliter som de kallades tidigare - utvaldes av Gud för att det skulle finnas en plats och en miljö där Gud - när tiden var inne - skulle födas som människa. Gud hade kunnat välja mohawk-indianerna, zigenarna eller Burträskarna - men gjorde inte det. Utan det blev judarna. Helt oförtjänt. För att de var mindre och oansenligare än alla andra folk.

Orsaken till att judarna sedan "missade" Jesus verkar vara den att han inte motsvarade de tankar de hade om hur Befriaren från Gud - Messias - skulle vara. Och hur Guds utsände skulle agera. I Jesus fortsatte ju Gud sitt "nedifrånutväljande" på så sätt att han umgicks med de som inte var fromma, starka och väl sedda. Och detta tyckte de som hade sitt andliga på det torra var osmakligt och fel.

Tycker du att homosexuella har rätt att gifta sig i kyrkan och skaffa barn?
Detta är en fråga som verkar vara riktad till mig personligen. Om hur jag tycker. Och då blir svaret också det. I några sammanfattande meningar. Hur jag tycker alltså.

Jag tycker att homosexuella skall få leva i av samhället lagligt reglerade varaktiga relationer. Den relationen kallas partnerskap och motsvarar i allt väsentligt den heterosexuella relationen äktenskap. Jag tycker vidare att ordet äktenskap också fortsättningsvis skulle behållits för relationen man-kvinna. Jag tycker också att de religiösa samfunden ska fråntas eller avsäga sig vigselrätten så att vi i Sverige får det man har i till exempel Frankrike - juridiskt bindande äktenskap eller partnerskap ingås inför civil/borgerlig myndighet.

Då det sannolikt inte går så utan i stället blir så att kyrkor och samfund (till och med enskilda vigselförrättare) kommer att få välja om de vill viga samkönade par tycker jag att kyrkorna skall nöja sig med att viga/välsigna tvåkönade relationer - något för vilket vi odiskutabelt har Biblisk och teologisk täckning. I den troliga situation då det kommer att bli valfritt kommer jag med största sannolikhet begagna mig av rätten att avstå från att viga samkönade par.

Vad gäller rätten att skaffa barn tror jag frågaren menar adoptioner. Först och främst så har ingen, varken hetero- eller homosexuell har enligt min mening rätt till barn. Det är barn som har rätt till föräldrar. Och bra föräldrar. Inget tyder enligt min mening då på att homosexuella i sig skulle vara sämre föräldrar än andra. Eller bättre. Och därför kan de väl få adoptera. Som en möjlighet. Om de personligen är lämpliga. Men någon sorts rättighet till barn har ingen.

Med detta är gissningsvis olika trådar hopknutna vad gäller lägret Livskraft.

Och som sagt: Detta var ingen officiell folkhögskoleideologi utan egna tankar. Typ.

Ändå är detta (oftast) inte godtyckligt tyckeri utan handlar i stället om hur Gud faktiskt låter saker och ting fungera. Det handlar om att Gud betror oss människor med sitt Ord. Och därmed tar risken att - om uttrycket tillåts - människor vinklar Ordet. Och ger budskapet olika nyanser, olika utseende. Naturligtvis då inte tvärtemot hur det står i texterna. Så att berättelserna skulle kunna ges motsatt betydelse. Men olika vinklat - typ. Beroende på var, när, vem, vilka.

Idag - 7 januari 2009 - låter förkunnaren Simon Jonsson i blogginlägget Om att gå på vattnet oss läsare få del av en predikan han höll i samband med Livskraftslägret. Vid tillfället var jag bland lyssnarna tillsammans med tidigare blogginläggsnämnda ungdomar. Tankarna i predikan var utifrån texten i Matteus evangelium 14:22-33 om när Jesus går på vattnet och Petrus gör ett vattenpromenadsförsök.

Och nu kommer det intressanta - tycker i alla fall jag.

Jag såg och ser inte samma saker i texten som Simon såg. Eller gör i alla fall inte samma betoningar som han gör. Och detta har inget att göra med just denna predikan eller den förkunnaren. Så missförstå inte detta inlägg som någon slags "mot-predikan". Det är bara frågan om ett exempel på en eljest-vinkling. Som är naturlig.

Efter predikan satt jag bikt- och själavårdsvakt i ett angränsande rum. I väntan på att kanske bli uppsökt läste jag texten. Och parallellberättelserna i de andra evangelierna*.
Och jag frågefunderade:

Var Petrus tilltag egentligen så lyckat? Han klandras ju av Jesus på slutet.

Blir han inte snarare ett tvivel-exempel än ett tro-föredöme? Medan de som satt still i båten - och höll den på plats i motblåsten så att Jesus kunde ta sig och Petrus dit han var på väg - blir dem som bekänner att Jesus är Guds son.

Så vem/vilka blir föredöme egentligen? Båtens - församlingens - ihärdiga plikttrogna roddarlag?

Eller han som i entusiasm klev ur och lät de andra ro?

Och varför nämner varken Markus eller Johannes det Petrus gör? Såg de det som lite Petrus-pinsamt?

Så gick mina tankar i det angränsande rummet.
Ikväll aktualiserade av att jag läst den predikan jag då hörde.

Och som jag skrev tidigare:

Dessa tankar är inte någon sorts mot-predikan.

Dessa tankar är exempel på eljest-vinkling.

Dessa tankar är sådant som gör att Bibeltolkning och förkunnelse är riktigt kul.

Livskraftlägret är över!
För denna gång.

Och liksom det alltid blir när något omfattande är över blir jag lite "bakis" - fylld av sådant jag tagit in och lite oförmögen att tänka. Men ändå med ett behov att kommentera det timade. Alltså det skedda. Eller hända. Eller det som hänt. Till en del. I vart fall.

Först då: Det är kul att vara bland ungdomar!
Jag upprepar min tanke att fler präster och ungdomsledare skulle ta sig för att mygla sig med när tillfällen till sådant bjuds. Även om det blir udda tider, sena kvällar, rentav hela dygn, kanske sova borta, troligen en upplevelse av att det är stojigt och med en lite ruffig och oborstad andlighet.
 

I vilken grad man - alltså jag - i sammanhanget är malplacerad vet jag inte. Och struntar i. Kanske är jag "farbrorn" som, bara för att folk är snälla, får lulla omkring på lägret. Jag gör ju ingen skada. Typ. Vara hur det vara vill med detta. Jag tycker det är meningsfullt att möta unga som vill. Som vill utvecklas i tro. Och vill växa i Jesusefterföljd. Och vill att andra skall göra det.

Det blev som två grupper av ungdomar jag fick möta. Och hade lite olika att göra med. Där var de riktigt unga - alltså årskurs 9 och ettantvåan på gymnasiet. Snack med dessa blir mer sporadiska. Sedan finns de äldre, alltså de som på lägret är äldre men ur min synvinkel givetvis är yngre. De som är sådar kring och drygt 20. I några fall inemot 30. De är ju unga men i de unga ungas ögon gamla. Men inte lika gamla som jag. Alltså uråldrig.

Det som de nämnda ½unga - eller bättre uttryckt unga vuxna - säger och gör är viktigt för de riktigt unga. Och många gånger riktigt bra. Under Livskraftlägret hörde jag två av de fem bästa predikningar jag hört senaste året - alltså då mina egna oräknade*. Och det var två småtjejer** som låg bakom. Oskolade förkunnare som utan effektsökeri "bara levererade" god central undervisning till sina jämnåriga. Och till dem som var något yngre.

Min uppgift på lägret var att leda tre mässor - i två fall lite på sidan om programmet. Dessutom två seminarier av teoretisk karaktär - alltså inte idrott, sång eller annat (s)vettigt. Givetvis meningsfullt. I vart fall för mig. Förhoppningsvis också för deltagarna. Särskilt mässorna tror jag spelar en stor roll. Det blir de lite äldre unga som väljer att 22.30 tre kvällar å rad fira en något av en extragudstjänst. Lågmäld, meditativ och med det konkreta Jesusmöte som en mässa alltid innebär.

Så jag är lite "bakis". Särskilt som det i går eftermiddag för första gången sedan före jul blev tid, hälsa och temperatur till att rejält motionspromenera.  Samt sova ut.

Frågelådefrågorna jag återgav i förra inlägget kanske jag återkommer till.

Livskraft handlar om att ungefär 60-talet ungdomar och vuxna har varit tillsammans några dagar på folkhögskolan i Älvsbyn. Dagar som innehållit Bibelundervisning, seminarier av olika slag, gudstjänster skoj, mässor och allehanda spontana aktiviteter. Llitevarifrånsomhelst kommer man men de flesta är från södra Norrbotten. Och kanske med tonvikt på EFS-sammanhang. Med ett litet inslag av både frikyrka och också Svenska kyrkan förutom EFS.

Själv har jag haft ansvar för ett par seminarier. Och mässor tre kvällar å rad klockan ½23.

Meningsfullt är vad det är. Fler präster - och andra ledare - skulle ta sig för att vara med i tockna sammanhang. Som själavårdare, berättare, vägledare. För det är ju faktiskt en förmån - typ. Även om timmen kan bli sen. Och dagen lång.

Igår introducerades en "Frågelåda". Med tanken att ställda frågor skulle kunna besvaras i ett seminarium - eller på annat vis. Och frågor kom. Men frågarna valde andra seminarier. Så frågorna kom att lite hänga i luften.

Det är ändå spännande att se vad för frågor som ställs - egentligen. Ganska blandade faktiskt.

Ett par tre enkla snabba faktafrågor låg i lådan:
Vad betyder ordet Bibel? Vad betyder INRI? Vad symboliserar korset? (som man har runt halsen).

Böcker, Jesus från Nasaret, Judarnas konung (på latin) samt Befrielse, frälsning, Guds kärlek skulle kunna vara snabba svar på dessa.

Ett par - kanske - mer skämtsamma frågor fanns:
Hur många kineser föds det på en dag? Samt frågan Vafför? Ö.
Jag vet inte hur de skulle kunna besvaras.

Och så några sammansatta, inte så jättesnabbt besvarade, frågor för tankeutbyte och reflexion.

Varför kallar man Gud för MAN? Och inte kvinna?
Samtal kring olika sätt att tala om Gud är minsann inte en kvick historia. Såvida man inte anser att Gud är en karl förståss. Men är Gud något mer än en karl förtjänar både Gud och frågan ett tankeutbyte.

Varför är judarna Guds utvalda folk? Och Varför "missade" judarna Jesus? Asså när han kom till jorden?
Handstilen tyder på samma frågare. Inte heller snabbsvarat. Varken den ena eller den andra. Särskilt mot bakgrund av kriget i Gaza. Idag. Hoppas bara frågaren hittar någon som kan belysa, inte bara propagera.

Tycker du att homosexuella har rätt att gifta sig i kyrkan och skaffa barn?
Kanske är detta två frågor. Eller en. Och även om svaret skulle - kanske - kunna ges snabbt förtjänar saken lite utredning, lite problematisering, lite nyans. Eller snarare: nyanser. Så att det inte bara blir själavård och vägledning genom megafon.

Men det är intressant att se vad ungdomar frågar.
När de ges tillfälle att fråga.
Livskraftigt.