Folkets hus – och Guds
Alldeles nyligen kunde man läsa i tidningen om att det varit val i det lilla landet El Salvador i Centralamerika. De notiserna blev som en signal i huvudet för mig som triggade igång både minnen och funderingar från en resa jag fick till Centralamerika 1995. Att plocka bland 150 diabilder för att få några scannade - och i och med det så att de kan läggas på en blogg - förstärkte det hela. Till och med sa att det kan bli ett par berättande inlägg på skolans skolprästblogg - alltså här.*
Att resa iväg till något helt annat eller möta något man inte är van att möta kan vara en omtumlande och utmanande upplevelse. Om man går in för att låta sig utmanas och tumlas om. Man kan möta det man inte är van på olika vis.
Ett sätt är att man inspirerad och imponerad tänker Detta ska vi göra hemma!! och försöker att direktkopiera det man mött i ett sammanhang rakt in i ett annat. Det kan gälla maträtter liksom idéer och tankar. Sällan fungerar det bra. Den goda maten någon annanstans blir inte riktigt samma i det egna köket. De fantastiska växterna växer sämre hemma. Idéerna går inte heller att bara flytta om.
Ett annat sätt är att möta - eller mota - intrycken är att konstatera Hemma är så annorlunda att inget av detta kan tas med hem och bli något nytt! Med den attityden låter man det man mött vara något man just mötte där och då men lämnade där man mötte det. Detta är två diken som det går hur lätt som helst att köra ned i. Vare sig det är en bok man läser eller att man varit i Malå eller rest till andra sidan av jordklotet.
Tanken bakom att jag fick fara till Centralamerika var att jag på plats i Guatemala och El Salvador skulle möta människorna och det liv de lever både i vardag och kyrka. Det blev att studera så kallad. befrielseteologi, basgrupper och studiearbete, kvinnoprojekt, mänskliga rättigheter, fredsarbete, lära-människor-läsa-kampanjer och allt möjligt annat. Det skulle vi försöka förstå där. Och sedan tänka på vår egen situation här och på så sätt, genom att se på det andra, få klarare blick för saker här hemma.
Den 17 november 1995 kom jag och mina reskamrater till byn Guarjila i El Salvador. Vi var sena, hungriga, trötta, svettkladdiga och som skrivet: sena. Vi bjöds på enkel mat och sedan bar det iväg till en samlingslokal där hela byn väntade på oss. På väg mot det huset hör vi att det pågår något som mest liknar ett stormöte med tal, applåder, agitation och slagord.
Viva FMLN! hör vi. FMLN var det politiska parti och tidigare gerillarörelse som dominerade i området. Viva los niños! skallar också. Leve barnen! alltså.
Viva las mujeres! - kvinnorna (om jag nu stavat och stavar spanskan rätt).
Och när vi kommer in dånar det i megafonen och från den månghövdade skaran:
Viva la Suecia som hjälpte oss under inbördeskriget!! Naturligtvis på spanska hela vägen.
Viva la Eglesia evangelico-lutherana de la Suecia!! Eglesia betyder kyrka.
Vi hade alltså kommit till Folkets Hus. I vart fall verkade det så. På ett stormöte där man dryftar praktiska problem i byn - skola, hälsovård osv. Och har med hela det fantastiska härliga entusiasmerande vänsterjargongen.
Och i bakgrunden står en staty av den helige Franciskus...
På sidan om ett stort kors på väggen...
Dagen efter dagen efter stormötet firade vi gudstjänst i samma by. Det var en katolsk mässa ledd av byns präst fader Cortina med samma raspiga megafon som ljudanläggning. Samma folk var där. Och i samma lokal. Nu var den ett Guds hus. Med den helige Franciskus på sidan om ett stort kors på väggen.
Predikan eller förkunnelsedelen av mässan byggde var på samma sätt som stormötet. De som var där fick komma till tals. Prästen ver mer som en ordförande eller samtalsledare. Det handlade om vad i deras liv i sin helhet - både vad gällde ekonomi, jobb, moral osv - som var mot Guds avsikter och vilja. Samt hur la palabra de Dios, Guds Ord, alltså de lästa texterna ur Bibeln, kunde ge mod, befrielse och vägledning för de situationer man i både yttre och inre bemärkelse var i.
Stig - alltså jag - tänkte då och tänker vidare nu:
Bodelningen andligt - profant hemma blir så tydlig. Alltså hur vi ofta ser Jesus och tron som något avgränsat religiöst i en sektor av livet. Och har ett speciellt Gudshus för sådant. Och omvänt så ser vi andra delar av livet som profana, alltså hart när frikopplade från tron, från den befrielse Jesus ger. Och så har vi Folkets hus för sådant.
Det förekommer att människor som tror gör sådana uppdelningar. Det blir skevt men de har åtminstone med bägge delarna. Både religiöst och icke religiöst. Många som inte tror är mer snäva i sitt tänk eftersom de bara väljer att se till det icke-religiösa. Räknar man bort Gud och tro och allt sådant blundar man ju faktiskt för vad det förkrossande flertalet av alla människor både nu och tidigare har vägt in som viktigt. Och det gör att man på något sätt blir mer inskränkt och begränsad.
Hos Jesus är det gudomliga och mänskliga förenat - inkarnerat. Han har ju inte en gudomlig och en mänsklig sida som är skilda från varandra. Han är en, hel och total. Det är också en anledning - huvudanledningen - till att livet inte kan delas i en andlig och en profan del skilda från varandra. Det är ju ett liv. Och av samma anledning bör Guds hus och Folkets hus rimligen vara samma kåk. Som folkhögskolans kapell ungefär. Som är både kyrka och aula i ett. Typ.
* Jag har en egen privat blogg. Där skriver jag också om sånt här men inte helt likadant
