preacherteacher

Ur mina Centralamerikaminnen kommer här ett inlägg till.

Tro och liv hör ihop.
Liv och politik hör ihop.
Därför hör tro och politik ihop.

Dopet är i kristen tro och teologi oerhört centralt. Olika grenar på det kristna trädet betonar olika tankar kring dopet olika. Viktigt att minnas är att de dock till största delen är frågan om just betoningar mer än om motsatser. Protestantiska kristna - ju frikyrkligare* desto mera - har en tendens att betona dopet som individens grej i relation till Gud/Kristus i himlen - typ. Gamla stora kyrkor har en tendens att starkare än protestanter lyfta fram dopet som ett införlivande i Kristi kropp på jorden - alltså Kyrkan i betydelsen Kristi kyrka. Leker man med orden kan man tala om att man betonar dopets personala och sakramentala sidor olika.

Att alla döpta är lemmar i Kristi kropp är klockrent biblisk och ges under många bilder. Att Kyrkan/församlingen är en kropp som har Kristus som huvud säger Paulus i ett av sina brev. Att vi genom dopet är lemmar i samma kropp säger han i ett annat. Johannes berättar i sitt evangelium att Jesus säger Jag är vinstocken, ni är grenarna och Petrus plitar i ett av sina brev ned tanken att den döpte är en sten i ett bygge där Kristus är grund-, hörn- eller slutstenen.

En följdtanke - också biblisk - av detta är att de döptas villkor delas av Jesus här och nu, inte bara där i Palestina då. Huvudet är så ett med kroppen att det drabbas av det som drabbar kroppen.

Under inbördeskriget i El Salvador mördade vid ett och samma tillfälle dödsskvadronerna ett antal jesuitiska präster och ett par andra. Minns jag rätt skedde det på det katolska universitetet där jesuiterna var lärare. På sexårsdagen av den händelsen var vi på universitetsområdet och deltog i högtidlighållandet av dessa martyrer**. På en uppfart till ett hus hade man av färgad sand gjort bilden i början av detta inlägg - klicka på den så blir den större. Sex röda rosor markera prästerna, två i en annan färg de två andra - nunnor tror jag. VI aniversario betyder sexårsdag.

Här är nu ett klickbart utsnitt ur samma bild.

Vad ser du? Vilken betydelse får bilden?

Vad kan sandbildskaparna ha tänkt? Menat?

Det jag ser är en bild av den lidande Kristus inflätad i den Latinamerikanska kontinenten. Hans huvud är i Mexikanska golfen och benen väster om Chile. Händerna är spikade i Washington och Kalifornien.

Så bilden handlar om kroppens - de döptas - samhörighet med Kristus. Den lidande Kristus. Den Kristus som led för världen då och lider med och i världen nu när hans kropp - döpta människor - lider.

Och det som skapat lidande så som man upplevde det för 15-20 år sedan i El Salvador var ju beroendet av och manipulationerna från Ronald Reagans USA. Därifrån hade man ju i decennier i El Salvador samt Latinamerika i övrigt statskuppat bort demokratier, beväpnat militärjuntor och stöttat dödspatruller. Korset på vilket man som döpta Kristuslemmar var fastnaglat på var lätt att uppleva. Det handlade ju bara om att se på varifrån smärtan kommer. Och är en lem i Kristi kropp korsfäst är Kristus korsfäst. Inte bara symboliskt eller i andanom. Utan reellt - eller sakramentalt om man så vill säga.

Har vi blivit ett med honom genom att dö som han skall vi också bli förenade med honom genom att uppstå som han skriver Paulus i Romarbrevet kapitel 6. Tillämpningen av detta blir ungefär följande slutsats - till hopp och befrielse för alla lemmar i Kristi kropp:

Delar vi förnedringen skall vi också dela upprättelsen. Inte bara upprättelsen i himlen utifrån något sorts ytligt du-får-smör-ovanför-när-du-dör-program. Utan också upp-rättelse här på jorden. För i den situation då vi lider är det Guds vilja att vi skall stå upp, bli fria och leva det goda liv Gud vill för sin skapelse.

Likna Jesus blir sett på detta vis, med den erfarenheten och den dopkopplade teologin något lite annorlunda än vad jag och andra i trygg medelklasstillvaro ofta tänker. Det är värt att betänka när vi nu är på väg mot en Långfredag då vi i kyrkorna hör det hoppfulla budskapet att Kristus delar de lidandes lidande. Och ropar det lidande ofta ropat: Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?

---

*  "Frikyrka" är ett lustigt och numera i princip förlegat begrepp. Rimligen borde det försvunnit samtidigt som "statskyrka "försvann vid millennieskiftet. Ändå fungerar det fortfarande hyfsat bra som samlingsbeteckning på ett antal mindre samfund till exempel Missionskyrkan, Pingströrelsen osv.

**  Officiellt hade de mördade jesuitprästerna fram till den dagen kallats bråkmakare, kriminella eller rentav terrorister både av högerkrafterna men också av ledningen för kyrkan i El Salvador. När vi var där benämndes de för första gången som martyrer vilket var en markering och ett politiskt ställningstagande från den för tillfället influgna påveliga nuntien - alltså ungefär Vatikanens ambassadör. San Salvadors. Ärkebiskops leende var stelt.

Alldeles nyligen kunde man läsa i tidningen om att det varit val i det lilla landet El Salvador i Centralamerika. De notiserna blev som en signal i huvudet för mig som triggade igång både minnen och funderingar från en resa jag fick till Centralamerika 1995. Att plocka bland 150 diabilder för att få några scannade - och i och med det så att de kan läggas på en blogg - förstärkte det hela. Till och med sa att det kan bli ett par berättande inlägg på skolans skolprästblogg - alltså här.*

Att resa iväg till något helt annat eller möta något man inte är van att möta kan vara en omtumlande och utmanande upplevelse. Om man går in för att låta sig utmanas och tumlas om. Man kan möta det man inte är van på olika vis.

Ett sätt är att man inspirerad och imponerad tänker Detta ska vi göra hemma!! och försöker att direktkopiera det man mött i ett sammanhang rakt in i ett annat. Det kan gälla maträtter liksom idéer och tankar. Sällan fungerar det bra. Den goda maten någon annanstans blir inte riktigt samma i det egna köket. De fantastiska växterna växer sämre hemma. Idéerna går inte heller att bara flytta om.

Ett annat sätt är att möta - eller mota - intrycken är att konstatera Hemma är så annorlunda att inget av detta kan tas med hem och bli något nytt! Med den attityden låter man det man mött vara något man just mötte där och då men lämnade där man mötte det. Detta är två diken som det går hur lätt som helst att köra ned i. Vare sig det är en bok man läser eller att man varit i Malå eller rest till andra sidan av jordklotet.

Tanken bakom att jag fick fara till Centralamerika var att jag på plats i Guatemala och El Salvador skulle möta människorna och det liv de lever både i vardag och kyrka. Det blev att studera så kallad. befrielseteologi, basgrupper och studiearbete, kvinnoprojekt, mänskliga rättigheter, fredsarbete, lära-människor-läsa-kampanjer och allt möjligt annat. Det skulle vi försöka förstå där. Och sedan tänka på vår egen situation här och på så sätt, genom att se på det andra, få klarare blick för saker här hemma.

Den 17 november 1995 kom jag och mina reskamrater till byn Guarjila i El Salvador. Vi var sena, hungriga, trötta, svettkladdiga och som skrivet: sena. Vi bjöds på enkel mat och sedan bar det iväg till en samlingslokal där hela byn väntade på oss. På väg mot det huset hör vi att det pågår något som mest liknar ett stormöte med tal, applåder, agitation och slagord.

Viva FMLN! hör vi. FMLN var det politiska parti och tidigare gerillarörelse som dominerade i området. Viva los niños! skallar också. Leve barnen! alltså.

Viva las mujeres! - kvinnorna (om jag nu stavat och stavar spanskan rätt).

Och när vi kommer in dånar det i megafonen och från den månghövdade skaran:

Viva la Suecia som hjälpte oss under inbördeskriget!! Naturligtvis på spanska hela vägen.

Viva la Eglesia evangelico-lutherana de la Suecia!! Eglesia betyder kyrka.

Vi hade alltså kommit till Folkets Hus. I vart fall verkade det så. På ett stormöte där man dryftar praktiska problem i byn - skola, hälsovård osv. Och har med hela det fantastiska härliga entusiasmerande vänsterjargongen.

Och i bakgrunden står en staty av den helige Franciskus...

På sidan om ett stort kors på väggen...

Dagen efter dagen efter stormötet firade vi gudstjänst i samma by. Det var en katolsk mässa ledd av byns präst fader Cortina med samma raspiga megafon som ljudanläggning. Samma folk var där. Och i samma lokal. Nu var den ett Guds hus. Med den helige Franciskus på sidan om ett stort kors på väggen.

Predikan eller förkunnelsedelen av mässan byggde var på samma sätt som stormötet. De som var där fick komma till tals. Prästen ver mer som en ordförande eller samtalsledare. Det handlade om vad i deras liv i sin helhet - både vad gällde ekonomi, jobb, moral osv - som var mot Guds avsikter och vilja. Samt hur la palabra de Dios, Guds Ord, alltså de lästa texterna ur Bibeln, kunde ge mod, befrielse och vägledning för de situationer man i både yttre och inre bemärkelse var i.

Stig - alltså jag - tänkte då och tänker vidare nu:

Bodelningen andligt - profant hemma blir så tydlig. Alltså hur vi ofta ser Jesus och tron som något avgränsat religiöst i en sektor av livet. Och har ett speciellt Gudshus för sådant. Och omvänt så ser vi andra delar av livet som profana, alltså hart när frikopplade från tron, från den befrielse Jesus ger. Och så har vi Folkets hus för sådant.

Det förekommer att människor som tror gör sådana uppdelningar. Det blir skevt men de har åtminstone med bägge delarna. Både religiöst och icke religiöst. Många som inte tror är mer snäva i sitt tänk eftersom de bara väljer att se till det icke-religiösa. Räknar man bort Gud och tro och allt sådant blundar man ju faktiskt för vad det förkrossande flertalet av alla människor både nu och tidigare har vägt in som viktigt. Och det gör att man på något sätt blir mer inskränkt och begränsad.

Hos Jesus är det gudomliga och mänskliga förenat - inkarnerat. Han har ju inte en gudomlig och en mänsklig sida som är skilda från varandra. Han är en, hel och total. Det är också en anledning - huvudanledningen - till att livet inte kan delas i en andlig och en profan del skilda från varandra. Det är ju ett liv. Och av samma anledning bör Guds hus och Folkets hus rimligen vara samma kåk. Som folkhögskolans kapell ungefär. Som är både kyrka och aula i ett. Typ.

---

*  Jag har en egen privat blogg. Där skriver jag också om sånt här men inte helt likadant

Folkhögskolans olika klassrum är uppkallade efter Bibliska kvinnor. När namngivningen gjordes fick lektionssalen längst mot väster ett namn på A och framme vid det sista rummet i skolans östra del blev det ett namn på N - sedan tog klassrummen slut.

Ester blev när klassrummen fick sina namn namnet på skolans naturkunskaps- och kemisal. Detta kan väl sägas blev fiffigare än vad som var avsett eftersom en ester är en typ av kemisk förening - om vilka man kan läsa här. I dagarna när detta skrivs byggs dock salen om till mer av en vanlig lärosal men kommer givetvis också i sitt nya skick att få behålla sitt namn.

I det område som är nuvarande Irak fanns för 2500 år sedan en gudinna som kallades Ishtar. Ishtar - på andra ställen kallad Astarte - var den mytologins kärleksgudinna och himladrottning och betyder "stjärna". På persiska blev det Ester.

Ester har en egen bok i Bibeln. Två gånger om faktiskt. Esters bok finns bland de 39 olika böcker i Gamla testamentet - alltså före Jesus - som kallas kanoniska och är viktiga, av judar och alla kristna ansedda vara heliga skrifter. En förlängd version av samma bok finns bland de 11 böcker som återkommit i den nya Bibel 2000. De kallas apokryfa eller deuterokanoniska, något som ungefär betyder: "rättesnören i andra hand", och finns i de kristnas Bibel.

I berättelsen om Ester möter vi som en av de judar som levde i Persien på 400-talet före Kristusen en ung judinna. Enligt judiska rabbiner var hon en av världens fyra vackraste kvinnor. På grund av sin skönhet blev hon drottning - en av många. Som drottning blev hon den som räddade judarna i Persien undan att utplånas i en stor massaker.

Om Ester funnits historiskt - inga andra källor berättar om händelsen - eller om hon är en litterär person är inte det allra viktigaste. Det är själva berättelsen om att Ester med både skönhet och list var villig och beredd att offra sitt liv för att rädda sitt folk som spelat och spelar roll. Purim, en judisk fest som firas varje år också i vår tid, bygger nämligen på historien om Ester. Vill man kan man i henne också se en förebild till Jesus som inte bara var beredd att ge utan faktiskt gav sitt liv för att människorna - vi - skall få leva.

Bilden är från nuvarande Iran - alltså kärnan i det gamla persiska väldet - och föreställer vad som sägs vara drottning Esters och hennes morbror Mordokais grav.

Folkhögskolans olika klassrum är uppkallade efter Bibliska kvinnor. När namngivningen gjordes fick lektionssalen längst mot väster ett namn på A och framme vid det sista rummet i skolans östra del blev det ett namn på N - sedan tog klassrummen slut.

När namnindelningen gjordes var lärarrummet det första rummet i korridoren från centralhallen österut. Lärarrummet var ingen lektionssal och fick därför inget namn. Senare gjordes en ombyggnad som gjorde att två små klassrum kom in mellan klassrummen Dina och Ester. Elisabet är det andra av dessa.

Elisabet - namnet betyder "edens Gud" eller "Gud är ed" var en kvinna släkt med Jesu mor Maria. Hennes man var prästen Sakarias. Paret var rejält till åren komna och utan barn. I biblisk tid var detta ett problem av betydligt större format än vad det är idag. Utan barn stod man dels utan försörjning på sin ålders höst, dels tog som släkten, alltså livet, slut. Just detta sista kan nog många gånger vara en upplevelse också i vår tid, med då var känslan av "slut" ännu starkare.

I Lukas berättelse om Jesus, kapitel 1, möter vi Elisabet och hennes Sakarias ca år 6-5 före vår tideräknings början. Trots att de är alldeles för gamla för att få barn blir Elisabet gravid och får en pojke som ges namnet Johannes - med tillnamn Döparen. Hon är i Bibeln ett exempel bland några på hur mycket gamla kvinnor blir mödrar till betydelse viktiga personer och så inblandade i avgörande händelser. Abrahams fru Sara är en. Hennes sonhustru Rebecka en annan. Hennes sonhustru Rakel i sin tur en tredje. En kvinna som heter Hanna är ett fjärde exempel*.

Elisabets son Johannes Döparen blev en viktig förberedare för den 6 månader yngre Jesus. Han blev en profet som med sitt budskap gjorde stort intryck på många människor. När folk, inspirerade av hans förkunnelse, ville göra nystarter i sina liv blev de döpta av Johannes. Också Jesus döps av honom och blev på så sätt invigd till sitt uppdrag.

Bilden illustrerar när den gravida gamla Elisabet möter den unga nygravida Maria.

---

*  Om dessa kan man läsa dels i Första Mosebok kapitel 12-35, dels i Första Samuelsboken kapitel 1-2.